Fakta om fartyget
Bygge
Säkerhet ombord
Mot Sargasso
Film 1 - Trailer 2005
Föredrag 2006/2007
Första resan
Bilder från resan
Denna sida handlar om mina resor ute på Atlanten i min hemmabyggda fyra meters båt
©Sebastian Näslund
English

ARRANDIRS RESA



VAR ÄR JAG?
Jag passerade fyren Vinga och lämnade den svenska kusten bakom mig i diset. Vinden dog ut helt och jag låg och drev i Kattegatt en hel natt och en dag. Med hjälp av små vindpustar styrde jag till sist in i Skagens hamn. Jag hade seglat dit förr i andra båtar, men känslan var annorlunda nu när det bara handlade om en natt och ett mål mat och sedan vidare, inte tillbaka till Göteborg, utan vidare ut i världen! Tänk att en båt som ska segla över en ocean kan se likadan ut som en som bara är ute på en dagstur.
I frisk vind gled jag nästa dag förbi sandbankarna utanför Skagen. Svårt att tänka sig att så många liv och fartyg förlorats där. Det är ju bara sand. Sand och vatten. Min kurs var nordvästlig och två dagar senare närmade jag mig den norska kusten. Problemet var just nu att veta var längs kusten jag befann mig. Jag hade inte haft så mycket pengar till utrustning och hade därför inga ordentliga sjökort och inga navigationshjälpmedel utöver en kompass och en djupmätare. Den visade 37 meter. Några ögonblick senare 34, strax 32. Man behövde inte vara sjöbefäl för att förstå vad som var på gång. Land närmade sig. Men land fanns inte att se. Jag hade seglat in i dimma, en dimma som blåste över en mjuk sjögång. Jag hade aldrig upplevt något liknande tidigare. Nu visade djupmätaren 22 meter. Land närmade sig med en väldig fart – underifrån! Ur all den vita luften omkring mig kunde jag höra dunket från ett stort lastfartyg och vad värre var, någonstans framifrån, vågor som slog mot klippor.
Djupmätaren står på 12 meter och plötsligt flyter det upp vad som liknar en död svart val till höger om båten, och där, 50 meter föröver, dyker ytterligare två mörka skuggor upp till ytan. Är det klippor? Ja, det är mjukt rundade klippor, det är land, fast inte ett spår av människor. Jo där, en fyr, men den är död. Siste man har släckt ljuset. Senaste besökaren i den här karga, nedfilade skärgården måste varit inlandsisen. Jag seglar in på en mjuk dyning i lätt bris. Omkring mig ploppar det upp holmar som liknar gamla ärrade kaskelottvalar. Snart börjar det växa vild skog på varje sida om mig. Vid en tall insvept i dimman skymtar jag en stor rund sten täckt av måsskit, eller är det ett sjömärke. Jag får en känsla av att jag befinner mig i en vik och jag vet att det låter fånigt, men strax skingras dimman och dagens sista solstrålar bryter på ett klichéartat sätt genom molntäcket. Framför mig, upp längs kullarna sprider sig det sötaste lilla samhälle jag någonsin sett. Vita trähus samlas runt en liten hamn, där jag förtöjer. Det är en smula pinsamt att som svensk stiga iland på norska Sörlandet och fråga: "Var är jag?"



HUGGTÄNDER NAFSAR EFTER BÅTEN
En frisk halvvind drar iväg med mig och Arrandir verkar kunna segla sig själv upp till en timme i den här vinden. Jag blir stående i luckan och spejar akterut. Kusten norrut ser spännande ut, låga polerade klippor byts ut mot höga dramatiska berg. Det är där fjordarna börjar, mellan de där höga bergen. Uppe på topparna, insvepta i ett blått dis, ligger snön kvar, men min kurs är rakt västerut, bort från bergen. Jag seglar ut från skuggan av land och ser kusten breda ut sig och bli längre och längre, för att sedan bli otydligare och försvinna i diset under horisonten. Hur jag ska hitta Skottland med bara kompass och ekolod bekymrar mig inte. Land kommer man alltid till. Jag har också en VHF-radio ombord som jag kan anropa fartyg inom synhåll med.
Det skymmer och min första natt på Nordsjön börjar. Mörker till havs är alltid lite illavarslande, hur bra vädret än är. Stundens allvar och stinget av rädsla inför denna jungfrufärd ut på det riktiga havet håller mig koncentrerad. Som mest sover jag en till två timmar i sträck. Ofta vaknar jag av äggklockan var tjugonde minut bara för att se ljuset eller konturerna av något utav alla de fartyg som kilar fram och tillbaka över Nordsjön med last av fisk, containrar eller proviant till oljeborrplattformarna. Undrar om de ser mig där ute på det svarta havet? Jag försöker lita på min lanterna och på min radarreflektor som jag monterat i masttoppen. Fyra-fem gånger under resan ropar jag upp ett lastfartyg eller en fiskebåt på VHF-radion och frågar mitt hurtiga: ”Var är jag?” Koordinaterna för jag sedan in i sjökortet.
Den friska halvvinden ger Arrandir en toppfart på tre-fyra knop. Vågor smäller då och då in i sidan och pulsen stiger när jag rycks upp från sömn eller slummer. Ibland är det i friskaste laget och jag vaknar med bultande hjärta på golvet när en stor våg kastat hela båten ur kurs. Seglingens alla ljud håller mig på helspänn. Havet brusar, segel flappar, centerbordet gnäller, flaskor klinkar. Man kan inte höra andra tankar än de allra nödvändigaste: "Håll kursen, reva seglet, laga mat, speja efter fartyg". Det kränger, det fräser och det skvätter.

Tredje natten seglar jag in mellan oljeborrplattformar ankrade långt ute på Nordsjön. Jag ser höga, avsmalnande torn av järn, varifrån det brinner röda lågor upp mot den svarta natthimlen. Fem plattformar har samlats runt den oljestinna marken 50 meter under ytan. Med en halv sjömil emellan sig liknar de små öar i ett stort hav, där invånarna tänt eldar som de inte vågar släcka av rädsla för att aldrig lyckas göra upp eld igen. Jag seglar in mellan de brinnande stålmonstren ståendes som en ubåtskapten i nedgångsluckan. Vädret har blivit sämre och jag surfar nedför tremeters vågor i ett landskap fyllt av vita gäss. Fast när vinden sliter topparna av vågorna liknar de mest huggtänder som nafsar efter båten när den flyr utför vågorna. Jag börjar skrika, hänförd över mörkret, eldarna från stålmonstren som växer upp ur ytan, men framförallt eggad av min lilla båts sätt att klara av vågorna och räcka lång näsa åt havet. Jag tjoar ut i mörkret, som en cowboy på sin häst, med en hand runt handtaget på luckan manar jag på Arrandir in mellan eldarna och ut i mörkret på andra sidan. Jag är fri, ingen kan längre stoppa mig.