Kaledoniakanalen
Tusentals liter vatten börjar forsa. Stora pumpar arbetar. Vattnet virvlar. Jag håller hårdare i tampen. Mina fendrar gnäller mot stenväggen. Det är nästan lite generande. Allt det här bara för min skull. Det gnisslar och de 25 ton tunga slussportarna börjar öppna sig. Bilarna väntar tålmodigt vid den upplyfta bron, fotgängarna hänger mot räcket, stirrar ned i vattenvirvlarna och pekar på min båt. Slussvaktaren vinkar och så ligger Kaledoniakanalen och hjärtat av Skottland öppet för mig. Sextio sjömil av kanaler och sjöar. Nästan en halv miljon liter vatten behövdes för att lyfta min båt de första metrarna upp i de skotska högländerna. Nu slipper jag det otäcka och oberäkneliga havet. Jag kan med gott samvete glömma att lyssna på väderrapporten. Här finns varken hemska vågor, kulingar eller tidvatten. Det är lite grann som att köra bil fast mycket trevligare. Dramatiska berg och saftiga gröna kullar passerar som det känns på en armlängds avstånd längs kanalen. Små stenhus och ulliga vita får glider förbi utslängda på sluttningarna som kantar "the lochs" - sjöarna. Med handen lätt på rodret passerar man byar med trevliga pubar. Och vilka pubar sedan! Skam den som bara går in och beställer "en stor stark" - här finns det ölkultur.
Att åka kanal är underbart. Speciellt här i utkanten av Europa. Det är gott om plats i slussar och kanaler. Bara drygt tusen fritidsbåtar passerar här varje år och hyrbåtarna räknar inte mer än hundra stycken. Kanalen går genom en lång dal sammanlänkad av några sjöar, en utav dem Loch Ness. Sjöarna och handgrävda kanaler bildar en utav de vackraste vattenvägarna i Europa. Långt från stora städer.
Jag möter bara fritidsbåtar i slussarna, möjligen någon fiskebåt som inte orkar tuffa runt det stormiga norra Skottland. I sin ursprungliga skepnad skapades "The Great Glen", den långa dalen som förbinder Atlanten med Nordsjön för 300 miljoner år sedan. Den förbättrades lite av inlandsisen för 20 000 år sedan och avslutades för 150 år sedan på initiativ av någon som hette Thomas Telford som fogade 22 miles av kanaler till de redan existerande 38 miles av lochs. Tjugonio slussar blev det.
Kanalen byggdes för att skänka arbeten åt en landsända drabbad av fattigdom och arbetslöshet i början av 1800-talet. Det blev också allt viktigare att sammanlänka stora städer under industrialismens början. Man behövde en säker vattenled undan franska pirater och en kortare väg mellan Edinburgh i Nordsjön och Glasgow på Skottlands västkust.
I Loch ness norra ände vid byn Dores står på stenstranden en husvagn som härbärgerar en amatörforskare som under de fyra senaste åren stirrat ut mot den tomma vattenytan som han då och då också videofilmar. Man får inte skratta åt honom. "Med så många påstådda oberoende iaktagelser så måste det finnas något där", säger han. Det är bara en tidsfråga innan han ser något dyka upp ur den 300 meter djupa sjön.
Jag stannar vid ett litet ångfartyg som ligger förtöjt vid ena sidan av kanalen. Jag hör röster och musik. En kvinna med klar röst sjunger högt över fiolens mörkaste och längsta toner. Det är en pub. Nere i lastrummet finns stolar och bord och bardisk. Jag ber om en liten öl och man tittar underligt på mig. "Det finns inga små glas" förklarar man på en sjungande grötig engelska.

Ellen
Vi seglar sida vid sida nedför Kaledoniakanalen. Jag har mitt vikingasegel uppe och Ellen seglar bara på försegel. Berg, kullar och enstaka hus flyter förbi några meter bort på varje sida om oss. Allt är saftigt grönt.
Hon är den yngsta tjejen som seglat runt Storbritanien. Hela skrovsidan är fylld av företagsnamn. Inuti båten piper apparater; väderfax, mobiltelefon, automatpilot, GPS. Det finns motor, seglarkläder, vindroder - allt är skinande nytt. Hon vet knappt hur det fungerar. I varje hamn har hon en reporter och mamma ringer till mobiltelefonen varje dag.
Solen försvinner tidigt bakom ett berg. Vi ankrar nedanför Uruqart castle. Här har man sett vikingasegel förr, fast på den tiden sprang ortsbefolkningen när vi ankrade - nu försöker de sälja plastsouvenirer föreställande Loch Ness monstret till oss.
Nere i Ellens båt försöker hon övertyga mig om tryckkokarens fördelar. Vi äter sönderkokta grönsaker och Ellen pratar om det enda hon egentligen är intresserad av: "Den var två meter lång och jag sparade veckopengen i flera år för att kunna köpa den". Sedan dess har hon bytt upp sig några gånger. Nu lever hon ombord på sin 22 fot långa segelbåt om somrarna. När det blir för kallt sover hon på golvet i seglarskolan på Englands östkust där hon jobbar. Hon är18 år och redan kapten på egen skuta och hon seglar både fortare och mer omdömesfullt än vad jag gör. Men allting har ett pris. Hennes jämnåriga har slutat ringa när de skall gå på bio eller gå ut och dricka. Hon har inga kläder med de rätta märkena och jag tror inte att hon någonsin sminkat sig. Hennes hår är kortklippt så att det inte skall vara i vägen i den lilla båten.

Efter slussarna i Fort Augustus klättrar hon plötsligt upp i sin mast medan båten seglar för autopilot. Hon är alldeles för ung för att förstå att män inte låter sig imponeras när kvinnor gör saker som män inte vågar eller klarar av själva.
"Jag önskar att jag vore så fri som du", säger hon en kväll efter att mobiltelefonen ringt och hon stämt möte med en journalist. Jag svarar inte. Jag är djupt försjunken i bruksanvisningen till hennes underbara elektroniska lilla satelitnavigator: "Den som ändå hade en sån", suckar jag.
I slutet av Kaledoniska kanalen seglar jag i skuggan av Ben Nevis, Skottlands högsta topp med sina knappt1500 meter. Staden Fort William ligger vid bergets fot och i den här staden bär var annat par fötter ordentliga vandringskängor under sommarmånaderna. Staden är centrum för bergsvandrare. Här kan det bli svårt att få tag i bed & brekfast under högsäsongen. Det är här vid Skottlands västkust som Kaledoniakanalen slutar med ett dramatiskt fall nedför slussarna som kallas "Neptun´s staircase". Och det gick alldeles för fort att komma dit.
Kaledoniakanalen var underbar!

Kuling vid Yttre Hebriderna
På andra sidan Skottland kämpar jag mot en kuling som vill hindra mig från att besöka yttre Hebriderna. Jag försöker styra på ön Barra. Vågkammarna flyger av och söker sig ned i mina stövlar. Det smakar snor och saltvatten i munnen. Havet brusar som en dåligt inställd radio. På de åttio sjömilen mellan skotska kustens små öar och de yttre Hebriderna har mycket sorg och elände inträffat. Just idag snurrar vinden 360 grader på bara några timmar och ligger stadig på15 sekundmeter. Små vågor gläfser och skvätter åt alla håll, underst ligger dyningen från Atlanten som en långsamt fladdrande matta. En matta som vill kasta av Arrandir. Vi slängs hit och dit, men mest ned i vind och inom synhåll från Barra måste jag falla av. Jag önskar att jag vore torr och varm ankrad inne i en skyddad hamn.
Jag kopplar loss livlinan, för att kunna röra mig obehindrat, och kravlar upp på däcket för att reva seglet. "INGEN LIVLINA" ropar jag till mig själv för att påminna mig om att jag alltid måste ha två, helst tre säkra punkter att hålla fast vid med armar och ben. På VHF-radion ropar någon på sjöräddningen. Kaptenen på den orangea livräddningsbåten är beredd att gå ut, men maskinistens minicall fungerar inte så förste styrman har cyklat hem till honom.
"Pan-pan" hör jag återigen på radion. Det är en desperat mansröst. Motorn vill inte starta, han vågar inte hissa segel och land kommer allt närmare. Jag hör en kvinna ropa högt i bakgrunden. Samtidigt har en lokal liten fiskebåt sett två kanotister som försöker kämpa sig tillbaka till kusten. Den tvåmastade segelbåten påpekar än en gång och i lite högre tonfall att den har motorhaveri. Nu låter det som om kvinnan gråter i bakgrunden. Vi kan byta båt tänker jag. Jag har en trehästars utombordare som fungerar utmärkt och jag sätter gärna segel på era master.
Livräddningsbåten går ut. En kvinnlig telegrafist pratar lugnt till kaptenen på segelbåten. "Vi skall bara leta efter kanotisterna så återkommer vi till er".
"Men vi har ju vatten i sittbrunnen", skriker mannen. Ombord på Arrandir konstaterar jag att min situation är värre än så: mina gummistövlar är fyllda med vatten! De saknar självläns. Jag fryser och fingrarna är så stela att de börjar kröka sig. En våg stänker över mig, jag sliter min stirrande blick från konturerna av ön Barra (som om jag försökte dra mig dit med en längtande blick). Jag tar ett nytt grepp om rorkulten och försöker komma ihåg hur sjökortet såg ut och om jag kan gå rakt mot Barra. Jag ställer mig upp en kort sekund och spejar över vågorna efter kanotisterna. Men de få gånger jag har fri horisont ser jag bara grått vatten, vitt skum och en onårbar mörkbrun ö, kanske åtta sjömil upp i vind.
En helikopter har lyft efter det att de fått höra att en av kanotisterna är handikappad. Telegrafisten på livbåten säger något med så mycket skotsk accent i engelskan att det låter som rumänska.
Arrandirs för släpper vattnet och kastas utför vågorna med en duns. Inget att oroa sig för... tror jag. Mitt seglarställ är inte vattentätt, jag badade det i någonslags vaxlösning innan jag gav mig av, men efter sina tidigare 20 000 sjömil vill det inte hålla ute vattnet längre. Jag biter ihop och börjar kämpa för varje meter genom att styra så effektivt som möjligt i vågor och vindbyar. Jag håller luckan stängd. Allt skall vara torrt när jag kommer iland. Ett ben har somnat och jag byter ställning i min lilla sittbrunn.
Helikoptern vinschar upp en kanotist, den andra tar sig ombord på en fiskebåt.
Livräddningsbåten är på väg mot segelbåten. Jag ser en liten orange prick just utanför Barra. Jag känner mig lite tryggare. Den oranga pricken fyller mig med värme.
Jag dunsar vidare i vågorna, drar in det salta snoret och spottar ut det i lä. Jag kniper med ögonen och rättar till skärmen på mössan. Jag har några mycket otrevliga timmar framför mig. Min fart är kanske inte mer än en knop. Om jag inte kommer i lä innan solen går ned, måste jag kanske styra ut till havs igen, bort från land. Eller... vågar jag gå in till Barra i mörkret.
Jag drar upp VHF-luren och ropar på livbåten. Den lugna kvinnliga telegrafisten svarar. Jag frågar vad de tror om vädret, om det blir värre. Hon svarar med att fråga efter min position, nationalitet, storlek och antal personer ombord. Jag berättar att jag är 14 foot lång, ensam ombord, med stövlarna fyllda av vatten.
Gästfriheten har inga gränser och över radion erbjuder de mig bogsering in till Barra. Frestande... jag tvekar en sekund, men beslutar mig för att inte missbruka en så anrik och väl fungerande organisation som de frivilliga brittiska livräddningsbåtarna utgör. Jag kämpar vidare i sex timmar genom ett landskap av små branta berg befolkade av ilskna vita gäss. Jag når land en timma före solnedgång.
I hamn lägger jag till vid en skotsk fiskare som hört mitt artiga "nej tack" till livbåten. Han tittar ner från sin reling och säger att: "Det var den största jävla fender jag någonsin haft". Han sätter ett litet wiskyglas i min hand och bjuder in mig på "haggus" i kajutan - alltihop innan jag ens hunnit att förtöja.

Jag söker alltid efter öar. Jag tycker om saker som är överblickbara. Platser där sambanden är uppenbara.
Atlantens vågor som slår och gnager på andra kusten kan höras över hela ön, men där jag går sipprar bäcken högre än Atlantens dyningar. Men även det ljudet får ge vika, för fåglar, hundratals, nej tusentals! Ön har tagit slut. Abrupt! Från sina bon i skrevorna glidflyger moln av måsar på uppvindarna. Jag står med ena foten utanför kanten av stupet. Jag gillar kanter, jag gillar att konfrontera mina rädslor! En sten faller150 meter rakt ner i havet. Raaakt neeer! För 85 år sedan föll en åttaårig pojke från en utav klipphyllorna och dog långt där nere i vågorna. Han samlade fågelägg till familjens uppehälle. Han finns inte mer, de är alla borta, Deras arvtagare lever i stora städer nu. Platser där man tjänar pengar och ser på TV. Det finns inga människor kvar här.

Men där bäcken svänger har någon spänt upp ett tält. Fyra huvuden blänger förvånat på mig in ifrån det stora tältet. Nästan argt tittar jag in genom tältöppningen och utbrister: "Det är inte meningen att ni skall vara här!". "Inte du heller", svarar Mike som sitter längst ut. Eftersom det är Skottland så börjar det snart dugga och jag blir inbjuden i förtältet, en whiskyflaska ställs framför mig - Tala främling! Jag berättar om mig och om Arrandir som ligger och sover på stranden. Whiskyflaskan vandrar runt, töms. Pete hämtar en ny. "Bara 16 kvar, gubbar."
"Gubbarna" är fyra killar från Leeds i England som en gång om året lämnar sina bilar, arbeten, flickvänner, lägenheter och tältar på en öde ö. En fiskare satte iland dem för fyra dagar sedan. Han kommer tillbaka om en vecka - "Hoppas vi!". Alla tystnar samtidigt, regnet duggar mot tältduken, flaskan höjs. Graham börjar berätta lyriskt om grottorna nere vid vattnet och alla tama Lunnefåglar. "Imorgon skall jag upp till högsta punkten, jag har sparat den". De vandrar oftast ensamma för att ses om kvällarna i huvudtältet.
"Det är åttonde året vi flyr civilisationen", berättar Mike. "Tillbaka till naturen", fyller Pete i ironiskt och bjuder på söta cigaretter av tobak som han odlat själv.
Mörkret faller tungt över tälten, ruinerna och bukten. Vid midnatt går Neil ut och tänder stearinljus bland de omkullvälta gravstenarna. På andra sidan kullen nere vid havet skriker en ensam mås. Tältöppningen fladdrar till för att sedan hänga död ända fram till morgonen.

Den smala vägen
På Skottlands sida ut mot Atlanten bortanför ön Mull ligger den lilla ön Iona. Här landsteg munken Columba och byggde ett kloster för över tusen år sedan. Han kom i läderbåt från Irland, men idag tar man lättast färjan från ön Mull. En solig sommardag när stålfärjan dunsar i betongen väller det iland hundratals besökare. Eller pilgrimmer, för klostret på ön har i århundraden varit en helig plats och ett kristet pilgrimsmål. Du kommer inte att få se någon krypa på knäna fram till kyrkan. De flesta är vanliga nyfikna turister som vill se "the Abbey" (klostret) och den vackra ön.
Jag vill inte att ni skall tro att jag är en andlig sökare som ränner runt och letar efter gud. Enda anledningen att jag seglade till Iona var för att träffa en vacker flicka som jag mötte ute på Barra och som skulle hit. Endast världsliga behov således. Men hon fanns inte att finna så istället följde jag strömmen av människor till klostret och för en gång skull kändes det som om det var meningen att man skulle trängas. Med två gudstjänster om dagen är det "Söndag hela veckan" på Iona. Kyrkan ligger sten mot sten med själva klostret. Utanför fönstrena på de gamla klostercellerna hänger handukar och BH:ar på tork. Världen förändras och det är något som Ionakollektivet inte har missat. När jag var där pågick ungdomsveckan. På kyrkporten satt ett upprop till världsfred, inte uppspikat men väl fastsatt. (Det finns säkert mer provokativa platser att spika upp ett sådant manifest på). Altaret var täckt med tyg målat i glada färger. Gudstjänsten liknade mer en sångkonsert, där män och kvinnor, vuxna och ungdomar avlöste varandra med korta små uppläsningar, inte nödvändigtvis ur bibeln för Ionakollektivet drivs utefter ekumeniska förtecken. Men toleransen har en gräns. I sin strävan att revitalisera kristendomen är det Fadern och Sonen skall dyrkas, inte den egna gudomligheten såsom det ofta blir i moderna privatreligioner.
Gudstjänsten avslutas med Beatles "Let it be" på piano. Den vackra stenkyrkan utryms, någon sitter kvar och gråter, några kramas. Vissa skyndar sig snabbt ut för en efterlängtad "röka" på klostergården. Ungdomskören blir kvar och sjunger för sig själva ännu en Taizésång - en modern enkel psalm ofta på latin.
I klostrets moderna kök hittar jag Stefan, en svensk musiklärare. Tre veckor av sin semester ger han bort till klostret, idag är hans arbete att diska, ett sätt att uttrycka sin kristna tro på. Ett långt mer levande sätt än det stela församlingslivet hemma, menar han. Han hoppas ta med sig något härifrån som skall räcka längre än en sommar.
Efter århundraden fungerar klostret fortfarande som just ett kloster, arbete och andlighet, sida vid sida. I det närliggande kollektivet "Macleod centre" bor de som är med på utbudet av kristna "Workshops".
Verksamheten i klostret har haft upp och nedgångar genom århundradena sedan 500-talet. Vi nordbor var de första som plundrade och rev. Fast några år senare blev det högsta mode bland kristnade vikingahövdingar att begravas här. Efter reformationen förföll klostret. År 1938 restaurerades klostret och verksamheten togs upp igen under ledning av en skotsk präst: George Macleod. I hans anda drivs klostret idag.
På väg till munkarnas stenbrott.
"Kom... ihåg Sebastian...(han är mycket andfådd)...världen skapades... inte...på en dag". Vi är på väg uppför igen. Peter har en lång stav i handen som han stödjer sig på. Det är han som leder tåget av pilgrimer. Vissa sjunger, några småpratar, andra går försjunkna i egna tankar. Man behöver inte gå sist bara för att man är ateist. Vi vandrar mellan gråa klippor som sticker upp ur mjuka gröna kullar. Här och var är små ulliga vita får utställda.
Varför slösar vi egentligen bort vår energi på att traska runt en ö och sjunga kristna sånger när hela världen brinner, frågar jag?
"Det är vår strävan efter att alltid vara funktionella som är hela västerlandets fattigdom. Vi måste lära oss att ibland bara "vara" och inte alltid "verka" och tänka. Denna rituella handling som du gör med oss idag kan få oanade konsekvenser för ditt fortsatta liv." Hans svar andas österlänsk visdom och jag frågar om inte ekumeni och toleransen mot oliktänkare kan urholka kristendomen. I Sverige har det gått så långt att vi har präster som inte tror på Maria jungfrufödsel och inte heller tar särskilt hårt på kristi offer.
"Jag är egentligen ingen religös människa." svarar Peter. " Jesus kom till världen för att göra oss av med religionen. De första kristna var efterföljare av vägen. Här på Iona följer vi den vägen och vi tänker inte fördöma de som följer sin väg med hjärta och samvete."

Han leder oss längs mjuka skotska kullar. Vi besöker det gamla marmorstenbrottet där munkarna förr tog marmor till att bygga altare. Sedan kommer vi ned till den stenstrand där Sankt Columba sägs ha landstigit för över tusen år sedan och grundat klostret här på ön. Han kan inte varit mycket till sjöman om han valde den här oskyddade viken till hamn påpekar jag. Peter nickar överseende åt tvivlaren och konstaterar högt: " men det är en vacker strand". Han uppmanar alla att kasta i en sten och låta den symbolisera en del av vårt gamla jag som vi vill göra oss av med. "Hur många får man kasta" frågar någon.
Peter är en utav 200 munkar (det finns även systrar). Han har avlagt flera klosterlöften. Det handlar om vad man gör med sin tid och sina tillgångar. Man lovar att kontinuerligt läsa bibeln och be dagligen, samt att träffa de andra klostermedlemmarna som är utspridda över världen.
"Men kristendomen har funnits så länge, och inte tycker du väl att världen blivit bättre, frågar jag?" Peter håller upp sin okastade sten från stranden. "Den här stenen skapades inte på en dag. Att förändra världen är inte en mans jobb. Det är en kollektiv handling och så länge jag känner att jag bidrar till en bättre värld och inte är ensam så slutar jag inte att tro."
"Men du står ju på ett sjunkande skepp! Kyrkorna är tomma!"
"Det är sant att kristendomen som institution håller på att gå under. Det går inte att skilja det materiella från det andliga. Vår gudsdyrkan måste finnas med oss i vardagen - Work and pray". (Ja, ja det där låter kanske bra) "Men håller inte kyrkan på att kapitulera inför den moderna människans krav på en hoppfullare, lättare och mer förlåtande religion?"
Vi är på väg brant uppför nu, småstenar slinter under fötterna på oss och Peters stav gör god nytta. Han andas som en halv hjärtattack, men entusiasmen i hans röst är oförändrad:
"Sökaren behöver inte en lättare väg, han behöver en utmaning precis såsom vi utmanar vår kondition idag". Peter Millers liknelser knyter an till vardagen och naturen. Kristendomen på Iona har en naturlig länk till landet och till den keltiska kulturen med sina forntida druider. Växlingen mellan arbete och bön andas likt årstidernas skiftningar. Det är som om gudomligheten i skapelsen är lättare att upptäcka i det dramatiska och vackra Skottland.
Jag ger upp, saktar in och hamnar längst bak i flocken. Den här munken är alldeles för naiv och alldeles för from för mig.