Underliga djur. Tio procent av sina liv arbetar de för sitt uppehälle, resten glider de runt och leker. I varje andetag väljer de livet, eftersom de inte har naturliga andningsreflexer så blir varje andetag en viljeakt. Som torpeder spinner de iväg framför fören. Fast inte efter en rak linje. Deras kroppar presterar en vågrörelse som kan få upp dem i 30 knop. Jag gör knappt två och snart är jag ensam igen. Fångad på den tunna ytan mellan djupet och himlen.
Fem dagar ensam till havs utan riktiga vindar. Dag för dag, efter sysslolösa timmar som ingen ids räkna så växer ett lugn. Det tränger djupare och mogna tankar singlar ner som mjuka fjädrar, ner i en del av mitt medvetande som är dolt för mig. Jag försöker följa dem, men till slut upplöses de och försvinner. Precis som konservburkarna jag slänger överbord, glimmar till för några sekunder, för att sedan upplösas av mörkret nere i djupet där solstrålarna inte längre kan nå dem.
Inte heller det sociala livets alla förväntningar och krav når mig här ute. Arrandir blir min borg och havet min trädgård. Som en vallgrav ligger havet mellan mig och allt det där som plötsligt verkar vara så oviktigt. Sådant som städer och TV-apparater, land och människor. Det är havet, båten och jag. Och i den här enkla överblickbara världen långt borta från sociala konflikter är det enkelt att vara människa... bara människa. Inte man, inte anställd, inte vän... bara människa.

Vinden försvinner helt. Jag tar ner seglen och Arrandir blir liggande som en liten kork på vattenytan. Solen regerar ensam på himlen och i brist på svalka tränger svettdroppar fram i pannan. Jag tar av mig alla kläder och kastar mig överbord. Bryter vattenytan och tar kraftiga armtag ner i djupet. Jag följer solstrålarna som skär vertikala skickt i det bläckblåa vattnet. Ljuset förändras, fördjupas och det börjar trycka mot bröstkorgen. Jag är kanske tio meter ner och en kort känsla av panik far genom kroppen. Tänk om det på fem sekunder blåser upp och Arrandir driver i väg... Omöjligt. Barnsla dig inte. Jag vänder uppåt samtidigt som jag släpper ut luft. Där uppe ser jag en mörk skugga mot den glittrande ytan. Jag bryter skiktet mellan vatten och luft och öppnar munnen och andas girigt. Arrandir ligger kvar. Jag häver mig ombord och blir liggandes naken i solen på mitt lilla fördäck. Det är så tyst att jag hör mitt skrämda hjärta slå.
Det var längesedan jag kände mig så tillfreds med världen. Fast ständigt återkom ett behov av att kunna vända mig om och säga; "Ser du? Känner du likadant? Den tomma horisonten, mönstret av vågor, molnet vid solen. Fyller de dig med samma känsla?"
Det var som om avsaknaden av vittnen gjorde mina upplevelser till ickehändelser. Som om man bara kan finnas till i ögonen på någon annan.

Tysk relik funnen på Scillyöarna
Små smörgåsar ligger uppradade med tysk precision, jag äter av alla sorter och sprider oordning i leden. Gunnar har inte rört tekoppen som hans fru ställde framför honom för en timma sedan. Han har så mycket att berätta!
"På morgonen när det blev ljust såg jag att det stod "ROMMEL" med stora röda bokstäver på kikarfodralet". Gunnar himlar med ögonen. Han var artellerisoldat i tyska armén under andra världskriget. "Alla gick omkring och stal vad de kunde", berättar han. "Man stal både av fienden och av egna förband. Inte kunde jag veta att det var Rommels kikare som låg där i baksätet på en "kubelwagen"".

Gunnar gillade aldrig att stå i led. Under naziåren i Tyskland började varje skoldag med "Sieg heil" och "Deutschland, Deutschland uber alles". Gunnars mindre entusiatiska "heil Hitler arm" brukade han vila på kamratens axel framför i ledet medan de andra sjöng. Han visar upp spännande dokument dekorerade med den tyska örnen eller "rikskråkan" som den kallades av honom och hans vänner som mestadels var kommunistsympatisörer.
Han plockar fram en eldsvedd inbunden bok med Shakespears samlade verk. "Jag plockade ut den ur en brinnande engelsk stridsvagn. Stridsvagnen exploderade tio minuter after att jag varit ombord". Efter kriget sökte han efter ägaren till boken som skrivit sitt namn på omslaget. Han fann honom i listan över de döda. Han stupade i slaget vid "El Alamein". Han visar upp en karta över Nordafrika gjord i tunt tyg. "Jag tog den från en brittisk soldat som hade den insydd i sina kläder, dom hade dom för att kunna hitta tillbaka till sin egen frontlinje ifall de lyckades fly".
En dag i slutet av kriget när hans artelleriförband var förflyttat till Frankrike, blev de beskjutna av brittiska plan. Alla sprang av vägen och gömde sig i skogen. Efter attacken var det två man mindre. Gunnar och en kamrat gömde sig i en bunker i två dagar tills att de hittade en skrämd brittisk motorcykelordonans att kapituera till. Han fick deras pistoler och sedan körde de alla tre tillbaka till de allierades linjer. 50 meter innan lägret föreslog den brittiska soldaten, som nu blivit lite sturskare, att Gunnar och hans kamrat skulle gå framför motorcykeln med händerna i vädret.
Att Hitler inte tyckte om honom hade Gunnar lärt sig leva med, men när de allierade efter kriget insåg att "de röda" var en större farsot än fascismen så blev Gunnar lite bitter. Han spenderade de två åren efter kriget i ett engelskt fångläger. Nu bor han och frun i ett litet hus på en utav Scillyöarna. Den röda färgen kanske har flagnat men i denne 70-årige man lever en idealism lika stark som hos en 20-åring.
"Jag är glad över att jag mest var i Nordafrika. Ökenkriget var mycket bättre än kriget på kontinenten. Vi hade inga SS-trupper i Libyen och vi sköt på varandra långt från städer och människor". När jag frågar om tyskarna var ute efter att ta Suezkanalen från de allierade så rättar han mig och säger att det varHitler som ville ta sig via Nordafrika till oljekällorna i mellanöstern. Det var bristen på bränsle som gjorde att den tyske pansargeneralen Rommel förlorade mot Montgomery. Att ha blivit av med sin kikare var en mindre motgång.

Gunnar bor på den större av de fem bebodda öarna som tillsammans med ett femtiotal vassa klippor som vid högvatten knappt syns över vattenytan, utgör Scillyöarna. Här sveper dimma in från Engelska kanalen, lågtryck från Biscaya och starka tidvattenströmmar från Bristolkanalen. Öarna skryter med över 600 vrak.
Men ändå - om man höjde vattentemparaturen tio grader så skulle det inte finnas några långfärdsseglare kvar i Västindien, för Scillyöarna är förtjusande. Här växer blommor och palmer, här finns 100-tals fågelarter, spännande ankringar, sälar och stenåldersbyar och klart vatten sköljer upp längs fina vita stränder. Sedan har vi engelska pubar, och ni vet ju hur trevliga de är.
Här tappar jag räkningen på veckorna. Inte för fåglars och blommors skull, inte ens för pubarnas skull, men segelmakaren och hans familj här på ön är gamla vänner. Arrandir genomgår här en förvandling: En meter högre och fällbar mast, toppsegel, permanent bogspröt, rullgenua och en mesanmast där bak. Engelsmännen pekar på min båt, säger "ketch" och skrattar. Slutligen syr jag efter instruktioner från Segelmakaren fem härliga roströda segel till min vän Arrandir och fäster en GPS invändigt på skrovet. En handburen satellitnavigator som i varje sekund talar om exakt var jag är.

Veckorna fortsätter att gå. Jag släcker bränder med den lokala brandkåren, besöker St. Marys kör, arbetar som segelsömmarlärling, ger lektioner i jollesegling till turister, besöker de andra öarna, vandrar, går vilse och hittar hem. För Arrandir är mitt hem och dessutom allt jag äger. Det jag har kvar i Sverige får plats i några pappkartonger. Det är en ocean mellan känslan att kanske långfärdsegla ett år och att vara ute på obestämd tid.

Ken
På Scillyön Bryher bor 70 människor, en av dem heter Ken och han bor i en liten träbåt.
Ken kommer att dö ombord på sin båt. Det är jag säker på. Den käraste ägodel han lämnar efter sig är en TV, och den kommer förmodligen att vara påslagen.
Samma år som jag föddes lämnade Ken sitt jobb som byggnadsarbetare, och förmodligen också sin fru. Sedan dess har han levt sitt liv ombord på båtar, aldrig större än 22 fot. En båt lämnade han en mörk natt i Grekland efter att tullen tagit den. En annan slogs till spillror mot en sandbank i Brittany. När jag träffar Ken första gången håller ambulanspersonal på att bära ut honom från hans nuvarande båt som, för att inte sjunka ligger stadigt fastbunden vid St. Marys stora oranga livräddningsbåt. Seglena är orevade, vattnet står över motorn, länspumpen har lossnat från sargen i sittbrunnen. En helikopter nådde honom fem miles norr om Scilly.
Via VHF-radion säger de till honom att överge sin båt och hoppa överbord så att de kan vinscha upp honom. Rotorbladen piskar upp havet och han hytter med näven åt dem. De förstår inte att den lilla båten är allt han äger, det enda som står mellan honom och pensionärshemmet. Ken fortsätter att pumpa allt vad hans 70-åriga kropp förmår. Tjugo minuter innan han skulle sjunkit når livbåten honom.

Medan Ken vilar på det lilla sjukhuset på ön med bara 1500 innevånare hjälper jag till att ta in hans båt till stranden. Vi fäster ben längs sidorna så att den står själv när tidvattnet försvinner. Inuti båten ser jag en sörja av oljigt vatten, apparater och personliga tillhörigheter. Brev och böcker är återigen pappersmassa. En strumpa flyter omkring bredvid en tub med huvudvärkstabletter. Han säger att han kolliderade med en trästock som slog upp sprickor i skrovet. När tidvattnet dragit sig undan letar vi, men hittar inga sprickor i skrovet. Jag frågar aldrig Ken hur vattnet tog sig in.
Ken lagar sin TV, sätter på den och börjar först två veckor senare städa ur sin båt. På kvällarna när jag passerar hans båt, ser jag ett vitt flackande sken som sipprar ut i sittbrunnen, gälla kvinnoröster skriker där inne. Ken försöker komma ikapp handlingen i "Coronation street". Han missade ett avsnitt av den populära "såpoperan" när han var på sjukhuset.
Ken är en utav alla de gamlingar som engelska pensionsväsendet med nöd och näppe håller vid liv. På vintern när valet står mellan ett nytt batteri att köra TV:n med och några grader varmare i båten så plockar han fram två extrafiltar.

Fredagen den 13:e oktober
Det som en gång var sommar hade nu blivit höst. Lågtrycken svepte in över Biscaya på rad. "Biscaya skall helst passeras innan mitten av augusti", skriver Cornell i sin "Ocean cruising routes". I tre veckor väntade jag på rätt vind. Lågtrycken la sig som en barriär mellan mig och solen i söder. Det verkade vara omöjligt att få en bra väderprognos. Men en dag hade jag fått nog. Jag valde en "nästan bra" prognos och sa: "i morgon åker jag", det var andra gången jag sa det och min stolthet skulle inte klara en tredje.
Kvällen innan tog jag en promenad ut på kajen för att samla mina tankar. Jag tittade in mot stranden. Det som en gång var hav hade plötsligt blivit land. Tidvattnet var på väg ut. Min hemmagjorda båt låg uppdragen på stranden.

När tidvattnet kommer tillbaka skall jag ge mig av, uppmanade jag mig själv. Det är mina sista timmar bland människor på mycket länge. Solen försvann bakom linjen av träd. Det är svårt att säga när det sker men det som en gång var dag blir plötsligt natt. Kvar finns en djupblå mättad ton som varken hör till dagen eller natten. Det är den färgen jag målat min båt med. Jag satt längst ut på vågbrytaren av gråa betongblock. Innanför låg min båt, som en liten strandad val, sovandes på stranden i väntan på att vattnet skulle återvända. Utanför vågbrytaren i skymningen fanns havet. Det stora havet. Atlanten! Det finns ingen återvändo. Det är nu det stora äventyret börjar. Jag skall lämna europeiska kontinenten. I morgon!
Det som en gång var drömmar var nu realistiska planer. 700 kilo av plast, väv, aluminium, stål, trä - lägg därtill två händer och 1642 arbetstimmar. Och det som en gång var löst material blev plötsligt en båt. Jag har kallat den "Arrandir" - det betyder havsvandraren. Det finns frihet inbyggt i konstruktionen. Jag vet! Jag har vidrört varje del av Arrandir med mina händer.
Nästa dag lämnade jag Scillys och styrde ut över Biscaya. Det var fredagen den 13:e oktober.