Fakta om fartyget
Bygge
Säkerhet ombord
Mot Sargasso
Film 1 - Trailer 2005
Föredrag 2006/2007
Första resan
Bilder från resan
Denna sida handlar om mina resor ute på Atlanten i min hemmabyggda fyra meters båt
©Sebastian Näslund
English

Angöring av Madeira
Det är som om jag skapat ön själv när den plötsligt dyker upp efter veckor ute till havs. Hundratals mil av tomt hav - och så plötsligt en ö. Ett streck möter en prick i sjökortet.
Efter 28 dagar till havs siktar jag täta molnformationer ovanför horisonten. En vulkanö som skjuter upp och fångar molnen. Timmarna går. Under molnen tätnar och växer en skugga. Båten rör sig långsammare än vanligt. Jag får en ingivelse att stiga av och springa framför båten. Jag längtar efter människor.
Sent på eftermiddagen är det som var en skugga plötsligt omgärdat av fasta konturer. Raviner tonar fram. Grön vegetation skiljs från bruna berg och snart ser jag ljusa partier nere på klipporna vid vattnet där hus bitit sig fast som havstulpaner. Här finns liv och det luktar rök och koskit från kullarna.
Ett högt berg som reser sig från havsbotten och visar bara en liten bit av toppen. Nog, för att människor skall kunna klamra sig fast. För här finns människor. Nästan ofattbart. På vad som känns som en liten holme ute i Atlanten finns en hel ö med civiliserade infödingar!
Efter en månad till havs angör jag Madeira. Jag vinglar längs kajen i Funchal. Folk talar till mig; Var kommer du ifrån? Hur lång tid tog det? Har du byggt den själv? Jag är människa bland människor igen. Hälarna faller stumt i betongen på väg mot hamnpolisens kontor. Jag lämnar fram samma pass, men det är inte samma människa som stigit iland. Ett tusen ett hundra femtio sjömil är kanske en kort resa för en person, men personligheten har färdats det dubbla. Ensamheten förlänger och förstärker.


Funchal - en dag på stan
Midjeväskan, kortbyxorna och kepsen lät jag ligga kvar i båten. Jag hade bestämt mig för att smälta in bland lokalbefolkningen och lät dessa turistattribut bytas ut mot kortärmad randig skjorta, långbyxor och läderskor. Det kan bli lite varmt, men vill man smälta in så får man offra sig lite. Jag lät också kameran ligga och utan packning lämnade jag hamnen och gick mot den tidiga soluppgången och stadskärnan. Nu skulle det flaneras.
Jag hittade en tobaksaffär, steg in och använde mitt första portugisiska ord för dagen: "Båtard". Efter att så ha hälsat köpte jag diskret en turistkarta och vek in den i en "Diario noticias", stadens morgontidning. Jag undvek att säga "thank you" och sade absolut inte "gracias". Spanska står ungefär lika högt i kurs som tyska i Frankrike. "Åbrigadå" slängde jag nonchalant ur mig och gick ut i staden som solen allt obarmhärtigare börjat skina över. Det skulle bli en lång och varm dag.
Medsols planerade jag arbeta mig genom Funchals gator. Och vilka gatstenar jag trampade på! Det var länge sedan man i mitt land hade råd att lägga mosaikmönster på gatorna. Snart fick jag också sällskap av sopgubbar som arbetade sig uppför gatan och jag förvånades över att de var så många. Själv kommer jag från ett land där kommunen inte längre har råd att anställa folk i sådant antal. Med hjälp av näsan hittade jag fiskmarknaden och ångrade genast att jag inte hade kameran med. Mustachprydda, nedblodade portugiser högg in med matchetes på tonfiskkadaver som i ursprunglig storlek skulle behöva flera hundra "frionorpaket" för att få plats. Just intill låg fruktmarknaden. Jag räknade fort om escodus till kronor och fann att det inte var så dyrt, trots att frukten låg uppradad och putsad inne i en byggnad med portaler och snidade handräcken.
Stan började vakna. Jag fascinerades över att hitta så mycket europa på en liten portugisisk prick ute i Atlanten. Hundratusen människor som faktiskt bor och arbetar här, helt civiliserade i en fullt modern stad med Volvolastbilar som brummar förbi män med attachéväskor. Ungdomar i märkeskläder som sveper fram på scooters. Kvinnor som klickar fram i högklackat med "Vogue" under armen. Och vilka kvinnor! Tjockt, mörkt hår. Talande stora bruna ögon. Och trots europeiska veckotidningar fulla av sminktips så utstrålar de naturlighet.
Jag passerade korg- och rottingaffärer, affärer fyllda med mandelkakor och madeiravin, andra fyllda med jättelika linnebroderier. Och mitt inne i staden en stor orkideéträdgård. Allesamman platser jag som turist förväntades besöka, men som jag trotsigt spatserade förbi.
Framemot klockan ett började alla affärer slå igen. Det kallas inte "siesta" utan "dormir" fast ingen är egentligen intresserad av att sova. Vid den här tiden på dagen hänger varje madeiransk man med självaktning på en "snackbar", dricker öl och pratar fotboll. Kvinnorna har just handlat klart och står och äter bakelser vid den lilla cafédisk som finns i varje mataffär. Jag beslutade mig för att ansluta mig till männen och hitta en liten bar med några bord. Helst en långt bort från huvudgatorna.
Jag var nu mitt inne i de lite fattigare kvarteren. Gatan var sparsamt stenlagd och det fanns en lätt doft av kloak. Byrackor som förmodligen bar historiens alla farsoter vaktade sina revir längs gatan. En utav dem började till synes utan anledning morra och nafsa efter mig och jag noterade tacksamt att jag hade ännu ett litet äventyr att berätta om för vänner och bekanta. Här och var längs gatan stod det och hängde sysslolösa gubbar och bakom vissa dörrar såg jag mysiga små kvartersbutiker ganska olika "Seven-eleven".
Madeira kan inte skryta med någon "Macdonalds" utan det är när du ser den där lilla kvartersrestaurangen med de gula dukarna som du skall stanna till. Här räknade jag med att spara några kronor och slippa höra skandinaviska vid bordet intill.
"Tapas", sade jag och mannen bakom disken förstod precis vad jag menade, fast att det var spanska. Här finns tillräckligt lite turister för att man fortfarande skall bli bemött artigt. Snart satt jag med två smårätter, bröd och ett glas vin. Och vilket bröd! En rund grov kaka med potatis blandat i degen. Nu slängde jag upp dagstidningen på bardisken och låtsades läsa. Av överskrifterna förstod jag att det mest handlade om politik och fotboll. Det fanns massa tillhörande bilder att titta på. Nu inträffade vad jag nu i efterhand anser vara dagens höjdpunkt. Snett bakifrån blev jag plötsligt tilltalad, och det var på portugisiska! Min förklädnad hade lyckats. Snart satt jag och talade med Rita och Fernanda, som egentligen bara ville ha salt och peppar. Till min stora lättnad visade det sig att de talade engelska.
-"Slutar turisterna komma så sjunker ön", säger Rita när jag avslöjat min turiststatus.
-"Säkert 60% av vår ekonomi kommer ur din plånbok", skrattar Fernanda.
När vinet och min vitlöksdoftande köttbit försvunnit ner och jag fått se notan som bara hamnat på 55 kronor så inser jag att billiga restaurangbesök kommer bli en stor behållning av min vistelse på Madeira.
Jovisst, jag kan inte dölja det längre, jag försöker sälja ön till er. Om ni bara har en vecka eller två på er så välj Madeira. Förutsatt att ni inte vill ligga på en strand och bli solbrända. Det fina med Funchal och Madeira är att det inte är så "vulgärturistiskt" och pulserande som till exempel Gran Canaria. Och när man går längs gatorna i Funchal märker man att det finns plats för fler turister. Visst är ortsbefolkningen van vid turister men om man tilltalar någon så blir man i allmänhet bättre bemött än på de spanska öarna längre söderut. Madeiranerna pratar dessutom bättre engelska.
Solen stod nu högt över bukten där Funchal klättar upp längs bergsidorna. För att inte överlappa mina tidigare fotsteg började jag vandra upp längs en brant kullerstensgata.
En buss stannar just framför mig och för sex kronor tar den mig hela vägen upp längs bergsidan. Jag noterar allt av intresse på stadskartan. Staden är lite av en labyrint och det skulle vara svårt att hitta tillbaka till restauranger, biluthyrningsfirmor och platser man vill tillbaka till. "Biograf" skriver jag och markerar med ett "X" på kartan. Väl uppe ovanför staden slås jag av något som man inte kunde se nere vid vattnet. Och det är just vattnet. Här från bergsidan breder hela Atlanten ut sig glittrande blå och försvinner i diset vid horisonten. Fantastisk, detta är ett riktigt hav. Bortanför horisonten ligger kontinenter: Afrika, Sydamerika, Nordamerika. Jag gratulerar mig själv till att vara sjöfarare.
Efter mycket letande hittar jag den: "Rua da Levada", just ovanför fotbollsstadion. "Levadas" kallas de vattenrännor som leder vatten längs bergsidorna runt hela Madeira. Det finns över 2000 kilometer. Det är rätt spännande att gå längs den lilla betongkanten bredvid det rinnande vattnet. Ibland öppnar sig små raviner längs sidan, ibland försvinner man in i skuggorna av en bananplantage. Till min förvåning möter jag inte bara turister. Många lokalinnevånare tar levadan som en genväg hem. Rachel är på väg hem från skolan. Hon läser humanistisk linje på gymnasiet och pratar förvånansvärt bra engelska. Hon bor i ett hyreshus och måste vara hemma innan klockan två för att laga mat åt sin ensamstående mamma som kommer hem från kontoret under lunchen. Hennes pappa försvann för tre år sedan. Han skickade ett vykort förra året. Madeiranerna har en tradition att utvandra. Det bor fler av dem utanför ön än på ön. Många av utvandrarna är män som flyr sina familjer och reser till gamla portugisiska kolonier ute i världen, som Angola och Brasilien. Kvar blir något så underligt som frånskilda ensamstående mödrar, en ny företeelse i det katolska samhället.
Solen är vid horisonten nu och snart är det mörkt, fast affärerna har öppet i många timmar än. Jag vandrar ned till hamnen. Det hörs musik. Madeiransk folkmusik, fast melodin låter mer som små grodorna. Jag flanerar runt hamnen och tittar på segelbåtarna från hela världen och målningarna som seglarna målat längs piren. Jag undviker de charmiga inroparna längs kajens restauranger och kikar in på alla ställen innan jag väljer. Det är inte så fasligt mycket dyrare än uppe i staden. Jag väljer fisk och vin. Ungdomarna i de färggranna folkdräkterna dansar och sjunger. Jag blir förvånad över hur roligt de verkar ha. De nyper varandra i svängarna och grimaserar i smyg. Antingen har de bra betalt eller så gillar de det här.
Kajen och piren är också platsen där ungdomar visar upp sina nya pojk- och flickvänner. När mörkret faller och de kulörta lamporna tänds hånglas det på bänkarna ute på piren och gud vet vad som försigår längst ut i mörkret bakom vågbrytaren. Kyrkan håller i rasande fart på att förlora sitt grepp om den nya generationen, men påven var här för fyra år sedan och fortfarande huserar det en god knippe gammal hederlig moral.
Klockan är snart nio. Jag ber att få betala. Notan hamnar strax över 60 kronor. Till sådan priser beslutar jag mig för att äta gott hela veckan. Nästa gång kanske jag till och med kan äta efterrätt. Jag passerar en bankomat och plockar lätt ut pengar från mitt konto i Sverige.
Jag plockar fram kartan och med den letar jag mig fram till mitt kryss, där jag skrivit biograf. Det är mest amerikanska filmer. Jag väljer den nya James Bond filmen och lyckligtvis talar han engelska. Ibland sneglar jag lite på undertexten. Det ser stundtals ut som franska, men stavas lite som spanska fast låter som portugisiska. Portugisiska i sin tur låter mjukare än spanskan, men ibland harklar de till och det låter lite som ryska.
I pausen besöker jag biografbaren och missar inte tillfället att kunna ta med lite madeiravin in i salongen.
Efter bion stannar jag på ett kvällsöppet café. Återigen slår jag upp min "Diario Noticias". På baksidan finns en väderbild som visar ganska starka vindpilar runt ön, medan det är en sol över bergen. Kanske tar jag bussen upp i bergen, eller till havsbassängerna vid Porto Moniz, eller så flanerar jag bara runt staden imorgon igen och ser vad som händer.

Metal fatigue
Mellan Madiera och Kanarieöarna ligger två små prickar. "Ilhas Selvagens" heter de. Den större är bebodd av en fyrvaktare, men den mindre, just bortom horisonten är öde. Dit skulle jag.
Det var en annan sjöman som gav sig av nu. Till slut hade jag förstått att jag aldrig var utsatt för någon överhängande fara ute på Biscaya. När jag väl hade lärt mig att handskas med sjöankaret, ett bildäck som jag släpade långt efter båten och som höll aktern upp mot vind så att vågorna slog längs skrovet istället för in i sidan och kapsejsade båten, när jag väl lärt mig det, så klarade jag både 25 sekundmeter vind och 8-meters vågor. Jag hade förstått att Arrandir aldrig skulle låta något hända mig. När jag nu lämnade Madeira så var det med lite för mycket självsäkerhet.
Jag ger mig av med alla segel satta i lungt väder. Vinden blåser åt rätt håll. Första kvällen till havs, innan jag somnar så ser jag lanternan av ett fartyg passera som en prick ute i mörkret, den gör minst 20 knop. Efter två timmar har lastfartyget rundat horisonten och försvunnit. Panamakanalen tror jag, eller New York. Äntligen får jag sova.
Redan första natten vaknar jag av att båten kränger konstigt. Den ligger med sidan mot vinden och vågorna. Seglena spiller vind. Jag sträcker mig yrvaket från luckan och ut i mörkret. Rorkulten ger inget motstånd. Jag konstaterar på några sekunder att rodret är brutet. Båten går inte att styra. Ganska likgiltigt slänger jag ut ett däck i en tamp efter båten. Efter de 29 dagarna utanför Kap Finisterre så är alla motgångar små. Har jag byggt båten så ska jag väl kunna laga ett roder. Men inte i natt. Jag går och lägger mig efter att ha halat ombord rodret som är löstagbart, ungefär som på en vanlig jolleseglare. Mitt eget lugn skrämmer mig. Jag borde bli rädd... orolig. Jag behöver kraften från rädslan. Den håller mig koncentrerad och alert. Men jag blir inte rädd. Inte ens orolig. Bara lite irriterad över att jag nu kanske måste styra för hand.
Jag vaknar av ljuset i soluppgången. Arrandir har drivit två distans sedan rodret bröts. Med tampar och en paddel riggar jag ett nödroder och fortsätter mot Ilhas Selvagen. Jag tror det betyder "vraköarna" eller något liknande. Nästa natt ser jag ljuset från den stora ön. Jag passerar den svarta skuggan av ön, tar sedan ner seglena och låter Arrandir driva ned i vind. Den mindre ön är ökänd för sina klippor som knappt syns ovan vattenytan. Jag försover mig och när jag vaknar tre timmar efter soluppgång har jag drivit förbi den mindre ön. Jag vågar mig på att till havs för första gången hänga ut min lilla trehästare.
Vrakön ser på håll ut att ha två toppar.

Trots fullt reglage på utombordaren tycks ön röra sig sakta bort från mig. Men några timmar senare ser jag en vit kant runt ön. Dyningar angriper den lilla klippön från alla håll. Vattenkaskader kastas flera meter upp i luften. Detta måste vara en av Europas mest otillgängliga platser: Ilhas Selvagen pequena. På tio minuter skulle man lätt kunna vandra runt ön. Och vad fanns det att se. Tre grässtrån och en liten glödlampa högst upp på kullen. Jag beslutar mig för att inte stiga iland, risken att förlora båten är för stor. Jag får nöja mig med att ankra några timmar i den lilla bukten.
Där satt jag och stirrade på det torra gräset, de vassa klipporna och stäven på ett sönderrostat oljefartyg som för 20 år sedan rände rakt upp på ön. En sådan här isolerad ö är nästan mer skrämmande än det väldiga hav som omger det.
Tre dagar senare styrde jag med stor motvilja in i Las Palmas hamn. Såsom tusentals andra seglare gör varje år, såsom Columbus gjorde för över 500 år sedan innan han korsade Atlanten. Också Columbus hade roderreparationer att skylla på. Han sökte starkt virke, jag söker rostfritt rör.


Francois.

Jag sätter upp en skylt med texten "Jag kan inte svetsa" och bara två timmar senare står en hund och gläfser vid skylten. Några ögonblick senare hans husse. Svetsa heter "sudé" på franska. Francois skulle gärna "sudé" mitt roder - gratis.
Det tog många dagar - hela bryggan kom med goda råd om hållfasthet och lånade ut glödpinnar eller vad det nu heter. Sådan är långfärdseglarfamiljen när den är som bäst.
Det är något speciellt med fransmännen. De håller ihop inom sin språkliga gemenskap. De är ofta fattiga och reser på ett vagabondartat sätt. Fast ändå skrattar de dubbelt så mycket som vi skandinaver. Kanske är det för att de överlag har större båtar än oss.
Francois hade en skitig 14 meter lång stålseglare med färgstänk längs sidorna. Han har svetsat ihop den själv. Med så mycket båt kan man samla på mycket bra-att-ha-saker. Varje morgon hängde han över soptunnorna där de mer nogräknande atlantseglarna gjort sig av med utrustning som inte var tipp topp. Slangar, batterier, dynor, rostig kätting...
Jag kommer över med vin och oliver som tack för hjälpen och klättrar ner i Francois svinstia. En akterkabin med en säng från skrovsida till skrovsida. Där sover Francois med sina två gastar: En svarthårig stor och en svarthårig liten. Den senare anslöt sig på Madeira. Francois slängde i honom flera gånger men "Nata" envisades med att simma gnyendes tillbaka. När man har djur ombord är stora delar av världen stängd för en seglare. Många länder vill skydda sig för rabies. Fransmännen själva har också hårda regler för själva fritidsbåtarna som ska utom skärs. Francois uppfyller inte de kraven och kan inte angöra någon utav fransmännens alla kolonier ute i världen. Båten skulle då bli stoppad. Nu är han istället på väg mot Sydamerika.
Han flyger inte den franska flaggan. Fransmän har inte så gott renomé i långfärdseglarkretsar. Det finns flera skrönor om hur de stjäl andras saker. Lämnar hamnarna sent om nätterna med alla andras jollar på släp. "Jo, jo såna är dom!" Det är därför som Francois seglar för EU-flagg. Bort från ett Europa fyllt av lagar och regler.

Ilan Voyager
"Tänk dig magsäcken som en löst hängande påse. Varje gång båten kraschar in i en våg så bromsas den in, sedan accellererar den utför nästa våg. Magsäcken ligger hela tiden i baktakt och gungar fram och tillbaka mellan magen och ryggen", berättar James. "Men inte ombord på Ilan Voyager! Hon skär istället genom våglandskapet och har hela tiden jämn fart. Alltså blir man inte sjösjuk!"
Nu är det inte det här Ilan voyager är känd för. För snart 10 år sedan slog båten hastighetsrekord på sträckan Storbritanien runt utan att stanna för bränslepåfyllning.
Igår kväll lade de "tre skroven" till bredvid mig i Las Palmas hamn. "Var är masten!" utbrast jag när Babette kastade tampen till mig och jag hjälpte till att förtöja. James och Babette hade bara spenderat 60 timmar till havs från det europeiska fastlandet. För mig skulle den resan tagit två veckor. Med mast!
Nu är de på väg till Sal. Det är en utav Cape Verde öarna utanför Västafrika. På ön Sal finns det i stort sett bara fattigdom, en flygplats och några hotell. Ilan Voyager tar ut turister på dagsturer längs kusten. Ilan Voyagers 21 meter långa skrov handlar inte om livsyta, utan mer om att åka fort. Babette är van att åka fort. Hon har hastighetsrekordet i windsurfing för kvinnor: 40,35 knop. Men att forsa fram mitt i natten i en motortrimaran ute i Atlanten skrämmer henne.
"Mitt i natten kan det vara så svart ute på Atlanten att man inte ser vattnet. Helt plötsligt kan stora svarta monstervåger krascha ner över fören och skölja längs hela skrovet utan att man är beredd. Och tänk om det ligger något hårt där ute och flyter". Att det skulle vara farligt att åka motorbåt ute till havs tycker inte James, även om Ilan bara har en motor. Ilan är gjord för havet. "Det är sjunde gången vi gör resan mellan Cap verde och Europa. Vi försöker åka när det är fullmåne, då ser man vågorna".
Deras hydraliska autopilot är trasig. "Under styrpassen kan vi inte ens släppa ratten för att byta cd på stereon". Livet till sjöss kan ibland vara tufft. Babette och James tittar på väderkartan i tidningen. "Kanske sticker vi idag". De pratar om att svänga runt ett lågtryck och vara hemma om 40 timmar. För en normalstor segelbåt skulle resan mellan Kanarieöarna och Cap Verde kanske ta en vecka. Men Ilan är en motorbåt. En ovanlig motorbåt!

Hårbandet
Ombord på Arrandir finns ett hårband som någon glömt. Hon frågade efter det när hon skulle gå, men jag sa att jag inte hade sett det. Det är av tyg och färgat i regnbågens alla färger. Hon är långt borta nu. Många månader, mil och länder bort.
Jag sitter ensam i min båt och skriver brev vid mitt sjökortstora skrivbord. Jag spelar ett kassettband med Cornelis på min lilla bilstereo i taket.
"Jag har ett armband och de e vitt. De e av plast och de e ditt", sjunger Cornelis.
Det finns inte mycket utrymme ombord på Arrandir för nostalgiska saker. Jag plockar ner hårbandet från sin plats fönsterkarmen. Färgerna är något bleka efter att ha legat där i solen. Hennes lukt är borta. Det var hon som något poetiskt sa att hon inte kunde avgöra var jag slutar och var Arrandir börjar (Det är ibland trångt inuti Arrandir). "Jag får varma känslor när jag plockar fram bilden av din blåa båt", skriver hon i ett vykort jag har framför mig. Det känns bra. Det är sådana känslor man vill lämna bakom sig.
Jag blir sittande i flera minuter med hennes hårband i handen. Gasspisen värmer tevatten och pyser hemtrevligt. Cornelis sjunger på sitt glada sorgliga sätt och låter gitarren berätta om de underliga stigar livet ibland kan ta.
"och nu vill jag bara fråga dig, ska jag behålla det eller ej".
Jag låter mjuka minnen runda av de vassa kanter som ensamheten ibland kan ge. Jag minns hur hon knöt upp sitt hår, blottade sin nacke och senare, när gasspisen tystnat och musiken dött ut, hur mina läppar lärde känna hennes hals och hennes hud mot min.
Jag var inte kär. Inte heller hon. Allt vi behövde var varandras kroppar. Värme, hud, närhet. Vad som helst som för att några timmar bryta ensamheten.

Inför Atlantfärden
Det finns ingenting kvar för mig i Las Palmas. Nicole är försvunnen. Det som skulle blivit någon vecka eller två hade blivit över två månader. Andra månaden spenderade jag med att vänta på en solcellspanel från England. Solpanelen kom och till slut fanns inget att skylla på längre. Det är dags att göra det jag bestämt mig för. Korsa Atlanten! Båten är byggd för att klara det. Utrustad och klar för att ge sig iväg. Förråden är fyllda. Tiden för passadvindar har infunnit sig. Problemet är att det sista jag känner för är att korsa Atlanten ensam i en löjligt liten båt.
Jag minns hur jag tog min sista varma dusch. En timma stod jag där med slutna ögon och lät vattnet strila ned på min hjässa, rinna in i öronen och dränka alla ljud.
"Det finns inget att skylla på längre - Jag skall segla över Atlanten - Från en kontinent till en annan - Ensam är stark - Jag vet vad jag gör - Jag är en erfaren sjöman - Min båt är osänkbar - Jag är modig".
I en timma stod jag där naken med vattnet strilande och sökte efter någon inre styrka, efter en känsla som kunde tala om för mig att jag kommer att klara detta. "Det är det här jag vill göra", upprepade jag för mig själv med en dåres envishet. Tankarna studsade mot kaklet och kom tillbaka i form av: "Det är det här du måste göra. Du har inget val. Du har bestämt dig". Ord som mest liknade tvångstankar.
Klarar jag det här? Är jag rätt typ? Skulle jag ha omdömet att stoppa mig själv om jag insåg att detta var dåraktigt? Var min båt stark nog? Rodret var felbyggt - det gick sönder. Fanns det fler svagheter? Älskade jag min båt för mycket för att erkänna för mig själv att den kanske inte var tillräckligt välbyggd för en ocean. Skulle jag kunna stoppa mig själv? Svaret låg i min personlighet. Jag låter helt enkelt ingenting stoppa mig när jag har bestämt mig. Inte ens jag själv har makt över mig själv. Kalla det gärna målmedvetenhet, jag tycker det låter mer som fanatism. Till slut vann jag diskussionen med mig själv. Jag hade bestämt mig för att segla över Atlanten. Det fanns inga undanflykter längre.
Det är sen eftermiddag. Jag går ned längs bryggan i Las Palmas. Handduken runt nacken. Hejar på andra båtägare som om det var en vanlig dag. Väl ombord på Arrandir ligger allt klart för avfärd (där allt har legat klart för avfärd de senaste 24 timmarna). Jag gör en kopp örtté, tar min sista antibiotikatablett och sätter mig på golvet i tystnad. Jag andas djupt och långsamt.
Detta är min värld nu. Utanför finns ingenting som kan nå mig. När jag väl kastat loss och hittat den starka passadvinden så skulle det inte finnas någon återvändo. Arrandir skulle aldrig klara att återvända mot vågorna och vinden. Väl utom synhåll från land skulle all mänsklig kontakt vara bruten. Och sedan...
Sedan skulle jag vara ensam. Hur länge? Jag vet inte. 42 dagar var mitt riktmärke. 42 dagar skulle det ta att korsa Atlanten i Arrandir.
Thet tar slut. Utanför den stängda luckan nuddar solen horisonten. På en halvtimma är mörkret över hamnen. Jag stiger upp ur luckan. Samlar ihop förtöjningstamparna långsamt och metodiskt. I väster glöder det rött efter solen. Det är dit jag skall. Västerut! Det känns som om jag gör något olaglig.
När som helst skulle någon kunna komma fram och fråga "och var tror du att du är på väg med den lille båten". Noggrant lägger jag ner tamparna i en lucka. Hädanefter ska jag göra allt noggrant. Det ska inte finnas rum för några misstag. Jag ska utföra alla manövrar långsamt och metodiskt. Inget ska gå över bord, inga fingrar ska brytas, inga bommar ska träffa mitt huvud. Hädanefter är det full kontroll som gäller.
Tyst glider jag ut från min plats. Längs de ankrade båtarna smyger jag på en lätt bris igenom mörkret. Fyren på piren glänser i vattnet med sitt ljus. Inget adjö vill jag ha. Inget käckt "lycka till " vill jag höra från land. Det är bara en liten dagssegling. Inget att snacka om. En dag i taget, dag för dag.
Att lämna Las Palmas kändes precis som det hade känts att lämna min hemstad ett halvår innan. Ett allvar, nästan med ett stänk av vemod som alltid följer de där stora oåterkalleliga besluten.
Jag kunde inte riktigt greppa hela mitt åtagande. Att kasta loss och segla ut ur hamnen klarar jag, att segla längs kusten klarar jag, att segla en dag ute till havs det klarar jag också. Tjugo distans kan väl vilken båt som helst segla. Tjugo distans 150 gånger om skall väl inte vara så mycket märkvärdigare.
Detta var min grej! Jag var fullständigt övertygad. Det måste vara så. Ensam är stark.