Fakta om fartyget
Bygge
Säkerhet ombord
Mot Sargasso
Film 1 - Trailer 2005
Föredrag 2006/2007
Första resan
Bilder från resan
Denna sida handlar om mina resor ute på Atlanten i min hemmabyggda fyra meters båt
©Sebastian Näslund
English

POSITION ATLANTEN - februari 1996
Djuphavsslätten
Redan ett halvt dygn efter att jag kastat loss från Gran Canaria så är jag ute på djupt vatten. Efter kontinentalsockeln som sträcker sig en bit ut till havs så börjar havsbotten störta brant ner till flera tusen meters djup. Jag har 2800 sjömil framför mig. I flera veckor kommer jag att segla över ungefär fyra kilometer djupt vatten. När jag slänger en tom konservburk överbord tar det kanske fyra timmar för den att nå botten.Djuphavsslätten är förresten ett ganska trist ställe. Den är alldeles platt och täckt av ett flera meter tjockt slamlager. Där nere i djupet är det alldeles kolsvart och bara någon grad varmt. Ensidigheten på botten avbryts bara av mina konservburkar och en liten bergskedja i mitten av Atlanten som löper från norr till syd. Den är inte hög nog att nå upp till havsytan. Det finns inga öar ute på Atlanten. Långt, långt norrut ligger i och för sig Azorerna och söder om mig utanför Afrika ligger Kap Verde öarna. Dit skall inte jag. Jag ska ut i tomheten.

Columbus och passadvinden
Mitt i norra Atlanten finns ett permanent högtryck, ungefär vid det havsområde som kallas Sargasso. Tryckskillnader vill alltid jämnas ut, därför blåser det. Från ett högtryck blåser det rakt ut, fast i slutändan blir det till en cirkel runt högtryckets centrum eftersom jorden snurrar och lutar och böjer vinden. Det är den här mer eller mindre stabila vinden i högtryckets underkant som kallas passadvinden. Under vintern blåser den mer eller mindre västerut från Kanarieöarna med ungefär tio sekundmeter. Så har den gjort i årtusenden.
Det var passadvinden som tog Columbus över Atlanten. Men han var nog inte den förste att följa med vinden till landet i väster. Förmodligen drev någon stackars sjöman av misstag den rutten över Atlanten långt innan Columbus gjorde det. Skillnaden var att under Columbus tid var boktryckarkonsten uppfunnen och hans historia kunde bevaras till framtiden istället för att blandas ut i folklagren och mytologiseras. Förmodligen var det sådana myter som låg till grund för Columbus idé om att det skulle gå att segla västerut på dessa breddgrader och nå kryddöarna i Ostindien, eller vilka öar det nu var. För sjömännen på Columbus fartyg var passadvinden skrämmande. Den mer eller mindre permanenta vinden driver upp höga vågor. Ofta fem meter eller högre. Sjömännen var rädda att de aldrig skulle klara av att segla mot den här vinden. De hade rätt. Få segelbåtar klarar av att segla mot passadvinden utan motorstöd.

Jorden hostar
Passadvinden skapar också en permanent havsström. Kanarieströmmen flyter med en halv knop sydväst och senare väst. Den halva knopen var jag glad att kunna lägga till mina blygsamma tre knop. Redan första dagen efter att land försvunnit under horisonten så tog en stark västlig vind tag i min båt.
Jag hade förväntat mig vad som helst. Passadvinden är idag inte vad den alltid har varit. För 15-20 år sedan kunde man kanske räkna med att få gynnsamma vindar. Idag har det hänt något med "statistiken". Dagen innan jag gav mig iväg så återkom en elva meter lång katamaran med skadat vindroder. Den hade i tolv dagar försökt hitta passadvindarna men råkat ut för vindar av orkanstyrka från alla möjliga håll. Andra båtar hade tidigare under säsongen blivit liggande i en veckolång stiltje.
Detta avbrott i den statistisk säkra passadvinden skyller många på ozonlagrets förtunning, växthuseffekten och höjningen av jordens medeltemperatur som i sin tur rubbar balansen i bildandet av lågtryck och högtryck. Men det finns andra teorier. Historiker har påvisat att det under de senaste fem århundradena alltid varit oroliga vindar i slutet av varje århundrade. En normal avvikelse helt enkelt. Själv har jag ett annat förslag. Kanske har jorden likt andra organismer bara fått en liten lokal förkylning under några dagar (d v s decennier).

Vägval över Atlanten
Att segla över Atlanten är egentligen inget äventyr och absolut inget fysisk åtagande. Man fyller båten med mat, kollar att båten är hel, sedan sätter man segel och får oftast gynnsamma vindar. Allt man sedan behöver göra är att hålla kursen och vänta. Det är som att segla 20 distans fast väldigt många gånger i rad... ungefär. Att segla i en liten båt är inte farligare. Däremot är det riskfyllt att segla ensam, det kräver mer psyke och mer omdöme. Själv ersätter jag ofta dessa båda med att ha "en jävla tur!"
För att hitta passadvinden och undvika stiltjen i mitten av det azoriska högtrycket så brukar segelbåtar styra sydväst från Kanarieöarna och sedan västerut. Det gjorde inte jag. Jag letade inte efter vind. Jag letade efter något annat. En bild. En känsla som funnits med mig under hela tiden då jag byggde båten.
"Det finns en plats, där ingen människa satt sin fot. Inga hus, inga berg, ingen skog växer där. Där finns inte ens något väder. Det är dit jag skall segla. Platsen heter Sargasso. Sargasso är min destination. Världens största permanenta högtryck mitt i Atlanten. Där finns ingenting; ingen vind, inga vågor, inget land - bara himmel, sol och en cirkel av vatten. Och mitt i den cirkeln innanför horisonten finns ensamheten. Där blir Arrandir världens centrum - min flytande borg. Allt jag behöver har jag tagit ombord; mat, vatten, böcker, kläder. Allt som behövs för att utforska ensamheten. Där, i stiltjen, mitt i Sargassohavet skall jag realisera den bild som funnits i mig under alla år av förberedelse: Jag korkar upp en flaska vin, sätter på ett kassettband, lutar mig tillbaka och låter toner av Albinoni rinna över relingen och flyta ut som ringar på ett spegelblankt hav."
Så blev det aldrig!

Att korsa en ocean.
Något vindroder för tiotusentals kronor behöver inte Arrandir eftersom båten styr sig själv. Med en hackbräda till rorkulten och ett centerbord som kan tas upp och ned så blir båten mycket välbalanserad.
Att arbeta med segel och styrning ute till havs tar högst någon halvtimma om dygnet. Själva navigationen kanske en kvart. Är vädret bra kan jag kanske sova tio timmar. Kvar blir tretton timmar och femton minuter. Varje dygn har jag alla dessa överblivna timmar till förfogande.
Jag äter, läser, lyssnar på radio, stirrar på vågor, äter igen, vänder mig om, stirrar på moln. Det gäller att inte luras av känslan att jag slösar bort min tid. En mås glidflyger ovanför vågtopparna, ibland bara centimeter ifrån ett haveri. Solen segar sig över himlen, döljs av ett moln, avtäcks, fortsätter västerut. Sugs mot horisonten framför mig, äts upp av havet, försvinner. Mörkret smyger sig in från öster. Jag ser alltihop. Knäpper på radion, knäpper av den, läser en billig novell med dåliga samlagsbeskrivningar, äter den sista lakritsen och funderar på hur det kommer sig att jag seglar ensam.
Månen går upp, rund och silvrig men försvinner bakom moln. Jag somnar, försvinner, vaknar tio timmar senare, öppnar luckan och konstaterar att samma moln ligger kvar och gömmer soluppgången.
Jag slår på radion. Får in en nyhetsstation. Jag tänker på att jag bara har två toarullar kvar och i Bosnien har dom hittat ännu en massgrav. Den svenska kronan har stärkts och jag får en plötslig lust att öppna honungsmelonen som tröst för att jag bara gjorde 57 sjömil förra dygnet. Klockan tre på eftermiddagen seglar jag in på ett nytt sjökort och jag undrar hur det gick för den bosniska kvinnans tonårsdöttrar som släpades ut ur ett flyktingläger av serbiska soldater i somras. Plötsligt får jag syn på grötkastrullen och bestämmer mig för att diska den innan den har torkat in.
Mitt hår blir allt längre för varje sekund och jag orkar inte läsa längre, ljuset försvinner sakta. Jag är för pigg för att sova, men för trött för att byta gasbehållare i köket. Tre barn dog av rökförgiftning i en villa i Glasgow berättar brittiska BBC på mellanvågen. Det måste var jobbigt att ha barn. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på att förre LO-chefen fifflade med sin tjänstebil eller var det Skanskas VD, jag minns inte.
Jag märker att jag står och stirrar på havet igen. Molnen är borta nu. Månen speglas mot de svarta vågorna.
Det är 13 dagar sedan jag såg land. Position Atlanten: mitten.

Den17:e dagen
Det finns inte mycket att se under de veckor det tar att korsa Atlanten. Himlen ovanför dig och havet under dig. Ensidigheten tvingar dig att märka detaljerna. Cumulusmolnen som åker i formation västerut. Vågornas oändliga mångsidighet i det ensidiga landskapet. Den stabila horisonten blir ett visuellt mantra att vila blicken på. 360 grader runt om bildar horisonten en stabil scen uppå vilken solen och månen två gånger om dagen stiger ut och utan konkurrens får utföra sitt skådespel. Molnen ackompanjerar villigt i sina biroller borta vid brytpunkten mellan luft och vatten.
Och det är just brytpunkterna som fångar sinnet. Varje morgon och kväll bänkade jag mig i luckan för att försöka se var någonstans dag blir natt och natt blir dag. Inte för att jag är en naturromantiker utan mer för att allting annat var om inte ännu tråkigare. Varje avbrott i tristessen var välkommen. För det är förbannat tråkigt att segla över en ocean.
Man ser inte många fartyg där ute på Atlanten. De håller sig längs sina stråk. Panama - Gibraltar. Sydafrika - New York. Engelska kanalen - Recife. Passerar man över en sådan linje kanske man ser något eller några fartyg. Om man håller utkik vill säga. Ju mer man håller utkik desto fler fartyg ser man. På två veckor såg jag inte minsta prick. Men så en dag, efter två veckor i ensamhet så gjorde sig världen påmind.
"Behöver du inget annat", frågade den indiske kaptenen över VHF:radion.
"Nej, nej det räcker med en planka" svarade jag.
Efter sjutton dagar siktade jag det oljefartyg som nu drejat bi framför mig mitt ute på Atlanten. Vi småtjafsade lite över radion innan jag tog mod till mig och frågade om de kunde slänga i en planka. Jag var inte helt säker på mitt roder och ville ha lite material till ett nödroder på däck.
"Vill du inte ha lite tidningar också?" Kapten Sankayahara, svängde runt sitt 200 meter långa oljefartyg (destination oljekällorna i Nigeria), passerade 50 meter ut på min babordsida och hivade i plankan och en behållare. Väl uppskruvad hittade jag i behållaren några amerikanska skvallerblaskor, en National Geographic, och en Playboy.
Visst var jag ensam, ömkligt ensam, fylld av längtan. Men inte ens en hel årsprenumeration av Playboy skulle kunna dövat känslan av isolering och ensamhet veckorna där ute på Atlanten.
Skulle man förstå, alltså fullständigt greppa avstånden och inse hela Atlantens storlek när man befinner sig veckor från land så skulle det förmodligen gå några säkringar i huvudet. Det fanns för mig bara en dag i taget och min värld var begränsad till en cirkel markerad av horisonten fem sjömil runtomkring båten.
Någonstans på Atlanten mitt i den cirkeln kom jag en dag på vad jag gjorde där: Jag var där för att ta reda på varför jag var där.

Den vackraste
Man har tagit sig över Atlanten i alla möjliga sorters flytetyg: windsurfingbrädor, flottar, roddbåtar. Man har gjort det med utombordare och i öppna båtar, en har simmat över, en annan stakat sig över på flytande skidor. Den minsta segelbåten är knappt hälften så stor som Arrandir.
Men det är det något speciellt med min båt. Arrandir "tog" sig inte över. Jag drev inte mer eller mindre viljelöst över som "rekordbåtarna" gör. Det är inget sponsrat projekt. Det är en segelbåt som alla andra som seglade över och valde både kurs och destination. Jag sov och lagade mat utan att behöva böja på mig. Maten blev kokt och min säng var mjuk. Arrandir är en helt vanlig segelbåt - bara lite mindre, lite billigare, lite starkare, lite vackrare... Ja ni förstår nog hur det är fatt.Vad som driver båtar ut till havs.
"Vårt öde står näst till gud på handel och sjöfart" lär Gustaf den andre Adolf ha sagt. Kort där efter bildades i nästan alla europeiska länder ett ostindiskt kompani. Inte direkt p g a Gustafs (eller hans talskrivares) slagkraftiga ord. Det handlade om tillgång och efterfrågan. Efterfrågan stod Europa för, tillgången fick resten av världen ställa upp på. Det fanns fina "taxfree" erbjudanden på kryddor och annat om man seglade österut runt Godahoppsudden enligt den väg som portugisen Vasco da Gama hittat. Att segla västerut visade sig inte var någon bra idé.
1700 och 1800-talet blev segelfartygens tid och haven tillhörde på den tiden yrkessjöfarten. Handelsmännen, fiskarna och militärerna. Det var först i mitten av artonhundratalet som man på allvar började segla för nöjes skull.
Under 1800-talet seglade många små båtar över Atlanten för utmaningens skull. Små underliga segelbåtar i trä på fem - sex meter. Ensamseglare som spenderade månader till havs. Riktiga hårdingar onekligen.
I början av 1900-talet hade ångfartygen slagit ut segelfarten. Några decennium senare var dieselmotorn och propellern havens härskare. Kvar med mast och segel blev nöjesseglarna. Först senare, långt efter krigen blev motor något som ingen seglare kunde vara utan.
Idag är oceanerna en möjlighet för alla. Med mycket små medel kan vem som helst upptäcka världen. Det är militärerna vi har att tacka för det. Båtar och utrustning blir lättare, starkare, snabbare och smartare tack vare alla de miljarder som militärindustrin satsar. Men det var nog inte långseglarna de tänkte på när de under andra världskriget uppfann radarn och den underbara glasfiberplasten. Inte heller var det såna som mig som avsågs när amerikanarna investerade alla skattemiljarder på GPS satelliter. Långseglarna har många apparater att tacka militärerna för.
Upptäckarlusta
Världen upptäcktes från havet. Ärhundradena efter Columbus och da Gamas resor tillhörde upptäckarna. Det var under de här århundradena efter1492 som världskartan skapades. Kartan avslutades slutgiltigt i och med satelliterna i vår tid. Satellitbilder och djupmätande ekolod satte spiken i kistan för alla upptäckare.
Öarna har tagit slut. Bergen har bestigits. Alla hav har korsats. Vi är många som sörjer detta. Vad gör man nu av sin nyfikenhet (och äregirighet). Några letar i sin frustration upp något oslaget rekord. Som att gå baklänges upp på något högt berg samtidigt som han håller andan. Någon seglar en extra gång runt "ön" Arktis och säger att han seglat runt jorden. Andra flyger instängda i en kapsel jorden runt i en luftballong på10 000 meters höjd. Upptäcksresor bland siffror!
Kvar att upptäcka i vår tid finns egentligen bara människorna. Att i mötet med främmande kulturer utvärdera sin egen person och kanske i bästa fall lära känna sig själv. Den inre resan. En av de största upptäcksresor man kan ge sig ut på.

Barbados
Det finns egentligen inte mycket att säga om min segling över Atlanten. Det var tid som var lång att leva men kort att berätta om. Skittråkigt helt enkelt! Jag siktade två fartyg, fångade en fisk, läste15 böcker och tänkte miljoner tankar. Plötsligt var man hänvisad till att umgås med sig själv. Det var för mig en inte helt igenom trevlig upplevelse, men kanske en av de intressantaste möten jag upplevt. För första gången i mitt liv bar jag det fulla ansvaret för min egen existens, och i den processen förstod jag att ensam inte alltid är stark. Men han måste vara det! Människan har så mycket resurser som hon bara plockar fram när det gäller.
Från första dagen styrde jag rakt på Barbados och hade stadig vind hela tiden. Snittfarten blev 86 distans om dygnet, som mest 113. Att efter 31 dagar få syn på en stabil och torr ö blev en lättnad, men också en besvikelse. Några av de mest givande dagarna i mitt liv var slut.

Hörnbordet, Basils bar.
Bambukonstruktion byggd ut över vattnet på den lilla ön Mustique.
"Champagne" vrålar han och svänger med armen, det sitter guldringar på hans svarta fingrar. "När jag var liten fick jag inte ens gå på våra egna stränder" säger han medan personalen nervöst häller upp. Första skålen blir till dåren i båten.
Det sitter en fransman till vänster om mig och ett ungt engelskt par i hörnet av bordet. Vi känner ännu inte varandra.
"Min mormor odlade grönsaker och gav alltid de bästa till prästen och till turisterna. Jag grälade på henne men hon sa alltid: Basil...(han härmar sin mormor med en ton av falsett i sin röst) tänk om du kunde vända allt ditt hat till en positiv energi."
Vi äter "seafood kebab", fast Basil äter bara räkor, han är trött på hummer. Fick hon någonsin se din bar? "Nej, hon ville inte resa från byn, men jag köpte en radio till henne och öppnade ett konto i mataffären så hon kunde köpa vad hon ville".
Vad var det som gjorde oss till de vi är idag? Såg vi någonsin alla de där vägkorsningarna som tog oss in på vägen till vårt nuvarande jag?
Plötsligt slår han sina stora svarta nävar i bordet liksom för att annonsera att nu kommer något viktigt. "Det här är vad livet går ut på...!" Vänta, vänta, hojtar jag. Jag måste ha en penna! Han fortsätter utan att ta notis om mig, "...det gäller bara att bestämma sig och sedan härda ut."
Han började som bartender, fick förtroende, öppnade sedan "Basils bar" tillsammans med sin tidigare chef, Collin Tenant, mannen som startade hela idén med Mustique som en "sol och party ö" för rika och kända.
Baren ligger på stolpar ute i vattnet, det fläktar tacksamt från tre håll. Snart slutar jag att räkna champagneflaskor och timmar, har bara jävligt trevligt. Fransmannen mumlar till vänster om mig, jag ser en fyr blinka någonstans där ute i Karibiska havet. Fransmannen verkar vara förläggare och frustrerad poet från "underground intelligentian" i Paris. Sitt levebröd gör han nog till största del på att åka runt och bevaka "copyrighten" på sin farfars tavlor - den där spanske kubisten. Man ser arvet i de bruna ögonen och de lite vilda hårtofsarna i den höga pannan.
Vi skall gifta oss säger plötsligt det engelska paret. Jag erbjuder Arrandir för deras smekmånad, tvekar och frågar om han kan segla. Skitsamma de skall ju gifta sig, de är vackra tillsammans. Hon har en underbar frisyr, en slags blond lång page som ramar in ansiktet. Jag erbjuder mig att gifta mig med flickan om han backar ur. Ställ dig i kön grabben, säger Basil. Hon är nog inte särskilt intresserad av att välja bort sin unge pojkvän som flyger mellan London och New York och låter miljoner rulla fram och tillbaka mellan hårddiskar. Det faktum att han förmodligen skulle kunna skriva ut en check och köpa min båt här vid bordet gör honom t o m vacker.
"Champagne" ropar Basil igen, som om han ägde stället - vilket han också gör. Idag är Basils bar Västindiens kanske kändaste bar. Basil har nästan blivit gammal i den processen.
"Ålderdom handlar inte bara om visdom, det är också dekadans", säger han och petar vällustigt tänderna.