Styr norrut in i Irländska sjön. Vattnet går från grönt till blått och delfiner besöker båten i några omgångar. Jag kämpar på med styrningen av båten. Det är en sådan fin balans att det kräver mycket nyanserade korrektioner av: segel, roder, viktning, gummistroppar, centerbord. Ibland prioriterar jag sömn och skiter i att jag seglar 30-40% fel. Mycket trafik mellan Irland och Wales, i alla fall i jämförelse med Atlanten och varje sovpass blir en chanstagning. Kan inte höra fartyg upp i vind. Jag försöker hitta tillbaka till sjömannen inom mig. Jag har inte varit till sjöss på tre år. Jag försöker hitta rutiner kring att äta och läsa. Det blir en del nudlar, det går fort och är varmt.

En känsla av självständighet vaknar. Jag minns och gillar den känslan. Jag är varken en börda eller en tillgång för någon. Bara jag, Arrandir och havet igen.

Det blir rått och dimmig, just som jag seglar närmare kusten för att kunna ta emot SMS och planera möten uppe i Skottland. Närmare land blir tidvattensströmmarna mer uppenbara. Seglar nära en fyr vars roterande ljussvärd skär igenom dimman. Lägger till vid en klippig ö full av fåglar som vaknar till och svärmar ovan mig. Slänger ankaret och väntar på att strömen ska vända med mig. Sätter klockan på strax efter midnatt. Fan vet om jag orkar upp. Men jo, jag tittar upp ur luckan och anar att klippön kommit närmare i lågvattnet, sälar simmar omkring i månskenet och rör upp mareld. Jag tror det är så här livet ska vara.

Jag lyfter ankaret och forsar i väg med vind och tidvatten och njuter av att göra 5 knop över grund.
Lägger till i Holyhead och Isle of man. Besöker pubar och ser på fotboll. Är inte så intresserad av fotbollen, mer av hela grejen att sitta med en halfpint och titta på fotboll på en brittisk pub.

Stannar till i vackra Port Logan och till min förvåning ser jag samma båt som jag såg för 10 år sedan. Som beskrivet i boken "Ensam med havet" mötte jag Ellen McArthur innan hon vann respekt som en av världens bästa kappseglare jorden runt. Hon seglade som 18 åring runt de brittiska öarna under stort mediapådrag. Men nu står det någon annan i båten, det är en tjej som firar 10 års jubileet av Ellens segling. Hon är lika förvånad som jag, då hon läst om min båt i Ellens bok. Jag seglar vidare mot världens vackraste kanal - den lilla Crinnan Canal. jag lägger till vid en hippiekonstnär i en husvagn, han bjuder på vin och spelar citra i natten och visar sina nakenmålningar av traktens kvinnor.

I Skottland stiger jag i land och bestiger Ben Nevis från den svåra sidan. Till min hjälp och till sällskap har jag Annelie Pompe, vi spelar in ett inslag för Packat och Klart. Vi kommer nästan inte upp på berget. Sedan seglar vi ut på en av Loch ness sjöarna och dyker i mörkret. Jag gillar Skottland vill ständigt återvända hit så jag lämnar båten här. Efter mycket desperat sökande efter någonstans att lägga båten så hittar jag familjen Dempster aldeles vid laggan locks. En sluss i mitten av Caledoniska kanalen. Vackert som ett vykort. Där blir Arrandir liggande i två år.

2008. Jag kommer tillbaka till båten. Bilbatterierna är döda, men den lille utombordaren mår bra. Demptserbarnen har lagt en stor gummispindel just innanför luckan och jag ryggar tillbaka. Råttan som levde på båten när jag lämnade den i Västindien glömmer jag aldrig.

Båten är sliten, färgen matt, dynorna skitna och bleka. Men skrovet är starkare än starkast och seglen ganska fräscha. Jag puttrar på längs kanalen tidig och kylig vår. Motvind, motvind. Fjäskar till mig gratis genomfart i kanalen och lämnar motvilligt dess trygga hägn. På östra sidan av Skottland väntar tidvatten, vågor och motvind i Moray Firth. Vinden dör ut något om nätterna och jag motorseglar i natten längs kusten. Sommaren är på väg och det blir bara 3 timmar mörker om natten. I den tidiga morgonennär jag seglar ensam längskusten dyker delfiner upp, skjuter förbi skrovet och vänder ett öga upp mot mig.

Plötsligt bryts ytan och en stor delfin skjuter rakt upp i luften fyra meter bort frn mig. Hela kroppen lämnar vattnet och delfinen gör en sådan där volt som jag trodde bara tränade delfiner gjorde. Upp i höjd med masttoppen med nosen, snurr och dyk rakt ner på samma plats. Det är över på några sekunder. jag blir tyst någon sekund sedan skriker jag glatt ut over havet.

Jag "backtrackar" och stannar på platser där jag la till för över tio år sedan. jag vill inte vara nostalgisk, bara nyfiken på hur det gått för de männsikor jag beskrivit i boken "Ensam med havet". Mannen som byggde skulpturer nedanför tidvattengränsen sitter inte kvar, den barfota vattenskidmästaren har flyttat, kvinnan som vinkade på piren bor inte kvar, kanske genomförde hon sin dröm och seglade själv iväg. Men Findhornstiftelsen finns kvar, det alternativa samhället har exploderat och 600 hus trängs trivsamt tillsammans. En alternativ småborgerlighet frodas bakom ekologiska husfasader.

Jag lägger mig i Fraserburgh, en hamn som blickar ut mot Nordsjön, och väntar på vind som inte innehåller något östligt i sig, vad som helst annat accepterar jag. Dagarna går, jag äter fish and chips, simmar varje dag i simhallen, tränar karate en gång (något som jag inte gjort på 20 år), köper ett par begagnade rullskridskor. Kollar BBC väder varje dag på det lilla biblioteket.

Ett högtryck har fastnat över Skandinavien och ger något så konstigt som östliga vindar över hela Nordsjön, vecka efter vecka. Till slut utbrister jag: oh fuck it, och kastar loss. Varningsignaler piper, jag vet ju att Arrandir inte kan segla. Båten kan puttas ned i vind, kanske segla halvvind (men med mycket avdrift). Jag drabbas direkt av illamående, tappar aptiten, kan inte sova, orkar inte vara vaken. Jag stampar fram, ibland mot Svalbard, ibland mot Kiel. Ett tag hoppas jag på danska Limfjorden.

Vägen till Skottland för 12 år sedan tog 4 dagar. Efter sex dagar är jag fortfarande där ute och vet inte om det är Norge eller danmark som jag kan hoppas mest på. Jag somnar deprimerad, försöker att inte vakna. Skiter i att hålla utkik. Kryssar mellan oljeborrplattformar. Lagar lite soppa, tvingar i mig den, måste andas djupt och blunda för att behålla den. Till slut låter havet mig ta en kurs som skulle kunna betyda land. Jag siktar mot Stavanger, jag vill bara i land, överge båtfan. Skotar hem kämpar på, vinden vrider något och det blir Farsund, samma hamn som jag lämnade för ett halvt liv sedan.

Tar bussen hem, lever stads och lantliv i tio dagar. Ordnar en fridykartävling. kollar vädret och ler sammanbitet när västlig kuling lovas. jag hoppar på bussen till Oslo och vidare till Farsund. Köper en potatissallad, en chokladkaka och en liter juice. Båten blir segelklar på en timma, nu ska här fanemej seglas - aggressiv lust.

Livet upprepar sig.
Kanske för att det är samma person som lever det. Det är 13 år sedan jag lämnade Sverige med Arrandir och det är en annorlunda personlighet som kommer tillbaka, men ändå inte. Jag siktar svenska kusten lika förvirrad som jag var på utvägen åt andra hållet när jag siktade Norge. Också då efter en två dygn lång överfart av Skagerak. Då hade jag bara kompass och djupmätare att navigera med och steg i land i Norge och frågade var jag var.
När jag för vad jag tror och hoppas är sista gången kastar loss för att avsluta min resa, är det en betydligt mer erfaren sjöman. 13.000 sjömil har jag avverkat med Arrandir och jag känner henne väl. Nu har vi 155 sjömil kvar tillsammans från Farsund och över Skagerak till Lysekil. Det är ingen semester, det är en transportsegling. Jag har ingen lust kvar till segling – i alla fall inte ensam ombord på små båtar. Jag har med åren insett att jag inte äger en segelbåt – det är en livbåt, man överlever och åker med vinden i den. Jag kunde lika gärna döpt henne till ”avdrift”, för det är vad båten gör med bravur i halvvind – kryssa kan den inte ens göra. Sålunda väljer jag gärna att segla i kuling, bara den kommer i ryggen.
Jag köper en liter juice, en chokladkaka och lite potatissallad och styr ut från Farsund längst bort på norska sörlandet. Det här ska avverkas fort. Jag tar mig runt klippan Lindessness och kan falla av rakt mot svenska fastlandet. Jag väntar med att plocka upp min handburna GPS. Jag vill ta min första position så sent som möjligt när jag har några sjömil bakom mig.
Arrandir seglar oftast under 3 knop, men kan när man styr väl och har frisk vind i ryggen komma upp i ett snitt på 4 knop mot målet. Nu styr jag aldrig för hand, jag ställer in roder, segel och centerbord och sedan sköter det sig självt. 30 grader hit och dit, men åt ungefär rätt håll. Jag ligger helst och läser, eller sover inne i båten.
Nu drabbas jag dock av illamående som inte som brukligt går över efter några timmar. Chokladkakan blir liggande, jag tappar all aptit och humöret faller. Jag ids inte ens dricka. Håglöshet. Vädret känns hotfullt. Vinden sliter och vågor anfaller snett bakifrån. Fartyg och kusten om babord tillåter mig inte att sova djupt. I halvdvala går timmarna.
Jag må vara erfaren sjöman, men inte en bra sådan. Jag tar risker, håller dålig utkik. Jag kan inte direkt skada någon annan med min farkost och tror mig kunna överleva t o m en frontalkrock med ett lastfartyg. Jag överlåter åt styrmännen på sina torra varma högt belägna kommandobryggor att sköta utkiken. Jag blir liggande på golvet i timmar med bara ett halvt öra till omvärlden, i hopp om att höra fartyg som närmar sig. Chansen att skära någons kurs ute på Skagerak är försvinnande liten.
Så blir det dags att kolla positionen, kanske har jag redan en 30 distans bakom mig. Jag öppnar facket där min GPS ligger. Låg. Den ligger inte där, och inte i något annat fack heller. Den ligger hemma på bordet. En upprepande tema i min seglarkarriär, nästan undermedvetet söker jag nya utmaningar genom att vara slarvig. Nå ska jag hitta Sverige på bara kompass? Naturligtvis. Farten kan jag uppskatta och svenska kusten känner jag bitvis väl. Jag fortsätter min halvdvala och ofrivilliga fasta ett dygn till. Det friskar i nästa morgon, vågorna blir obehagligt stora och jag tar ner storen och seglar på förseglet och med ett litet däck släpandes bakom. Ett sjöankare - det bromsar upp och håller båten på rätt köl. Farten når nästan tre knop i alla fall. Det är illa, men jag har sett värre.

Jag hoppas se en fyr i slutet av andra natten och med fyrkaraktären kunna avgöra var på svenska kusten jag hamnar. Men det är midsommar och natten är kort och regnväder skymmer svenska kusten. Jag vet att kusten är nära och masar mig upp varje timma och spanar i det friska vilda våglandskapet. Ingenting ner åt söder, men plötsligt massa land norr om mig, det har redan fått färg och skuggor, jag är närmare än jag trott, kanske en sju sjömil ut. Men var är jag?
Jag har sovit mestadels av resan och bara slängt en blick på kompassen då och då. Jag hoppas vara utanför Lysekil, men inser att landet framför mig kan vara alltifrån Göteborg till Fjällbacka.
Röda runda klippor. Vad jag älskar de där röda klipporna. Så många länder, så många kuster, men denna är en av de finaste. Jag ser en hög fyr. Släckt. Va fanken kan de inte hålla igång dem även på dagen – det skulle hjälpa mig nu. Kommer jag för nära kusten kan det vara svårt att ta sig ut igen mot vinden. Den stora frågan är, ska jag höger eller vänster.
Var är jag? Jag ser prickar av små hus och ett vattentorn. Det är inte Lysekil, den fula cementtunnan till vattentorn känner jag igen. Kan det vara något samhälle på Orust? Jag spejar söderut efter konturerna efter Marstrands tydliga höga fästning. Ingenting. Kusten är höljd i dis och regn. Jag Skiftar över seglet och styr mer norrut mot yttersta ön utanför samhället. Kanske kan jag gå runt udden i lä och gå iland på ön och läsa på fyren och se var jag är. Inga andra båtar ute, ingen att fråga.
Jag surfar in mot en läkust. Och varje kabellängd jag kommer för nära kommer att ta tid att återvinna i höjd mot vinden om jag måste norr eller söderut. Jag måste veta var jag är! Snart. Vad är det där för master? Massa master. Sjökortet är bara ett översiktskort, det visar inga detaljer. Shit, det är Göteborg, det kan bara vara det, så många antennmaster finns bara nära stora städer.
Jag tittar på fyren, det är något bekant med den. Det är inte Vinga. Ön är flack och vackert polerad. Jag har varit på den ön. Jag vet det. För länge sedan. Plötsligt hör jag några strofer i minnet. Evert Taubes röst över vattnet.

”Han fick Hållö fyrs blänk fast i snöglopp och stänk”

Ja, ja detta är Hållö. Där jag vandrat barfota över varma klippor som ung. Fyren ser väl ut som gamla kustfyrar gör mest, men det är något speciellt med denna. Bara Hållö fyr har en så ödslig relation till sin ö. Den står så ensam på den flacka ön, ingen ordentlig byggnad att luta sig mot, inga klippor som hjälper att bryta vinden. Ensam ståndaktig, ett minne från förr, från en tid när Bohusläns välstånd hängde på sjöfart och handel och inte på sommargäster och norrmän.

”Surra svensken till rors han kan dreja en spak,
På Blue bird som var dömd att bli vrak”.

Också jag är fast vid rodret, så här nära land måste jag slita med rorkulten för att hålla kurs i vågor som vill slå där det grundar upp. ”Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä”. Jag är klämd mellan vitt skum och hårda granitklippor. Nu gäller det att skärpa sig. ”Nå vad säger du karl, går hon klar. Nej kapten”

Men Arrandir går klar mellan vågor och hällar.
Arrandir är inte dömd att gå i kvav. Arrandir seglar när andra ligger kvar i hamn. Arrandir går i hamn när andra blir kvar där ute. Så har det varit och så skall det bli också denna sista resa.
Få förstår det, men det är så att små båtar är inte nödvändigtvis farligare att segla.
Vattentornet tillhör Smögen, masterna är preemraff och nu är det en behaglig halvvind ner till Norra Grundsund där morbror Agne väntar. Min morbror som hjälpte mig bygga båten för snart 15 år sedan. Han är pensionär nu, och jag medelålders. 15 år av mitt liv har av och till formats av en liten blå båt. Men nu får det räcka. Nu är det jord och träd som lockar.