Mina 10 stora litterära upplevelser.

Det var någon gång under högstadiet när jag besökte stadsbiblioteket och stod fascinerad och förvirrad bland miljoner böcker som det slog mig. Jag hade alltid funnit stämningen andäktig där emellan två hyllor av bokryggar som lutar sig ner över mig. I den dammiga viskande atmosfären bland tummade blad fyllda med ord som under vånda och tankekraft formats under hundratals år - det var då jag insåg vilken genväg detta var. Här på alla dessa sidor fanns kunskap och livserfarenhet som jag kunde ta del av och göra till min. Läsa om andras misslyckanden och dyrköpta erfarenheter och själv växa som människa.

I klass två hamnmade jag i läs-trans i boken Pelle Svanslös och i en bok som hette "Min morbror i vilda västern" eller något liknande. Jag gömde mig på taket på en bungalow i Spanien och läste i timtal utan att känna tidens gång, jag var uppslukad. Ingen hade talat om för mig att det fanns inre världar man kunde försvinna in i. Som teleporterande tidsmaskiner kunde böcker ta en med på vilken upplevelse som helst.

Först var det Kalle Anka, en högtidsstund varje vecka. Följt av Fantomen några år senare, vars mystiska hederskodex och okomplicerade rättskaffeshet tjusade mig. Lucky Luke var kul, ja cool, liksom Asterix som delade Luckys oproblematiska hållning till livet. Lite mer tonåringsvuxen förfördes jag av Prins Valiant - och vad skulle jag inte ge för att ha levat på den tid då verkliga äventyr fanns och godhet och mod hade sina givna belöningar.

Fem på nya äventyr och de andra i serien - jag höll på att glömma dem. Men när jag känner efter så är det svårt att gå runt den passion jag kände som 10-12 åring inför dessa böcker (som egentligen kunde vara andra böcker i samma genre). Jag förmodar att dagens Harry Potter har en liknande dragningskraft på unga (för jag vill på intet sätt ens jämföra Potterböckerna med mitt livs största litterära upplevelse som jag nu ska beskriva...

Som femtonåring fann jag Sagan om ringen. Jag rent av slukade den, blev besatt, slutade äta och gick som tionde medlem längst bak i brödraskapet. Jag är så lycklig att jag fick läsa dessa böcker innan filmerna och skulle ge halva mitt vänstra lillfinger för att ha dem olästa och få börja igen. Och jag har börjat igen - fem gånger, varav två på originalspråk. Och när tiden känns rätt ska jag ge mig på nyöversättningen, kanske under en resa så att jag kan förlyttas samtidigt som ringens brödraskap.

Jag läste bibeln från första till sista rad under en passionerad tid i mitt liv då jag var kristen och frälst. Det skulle jag aldrig gjort, min tro rasade ganska rejält. Började helt enkelt tänka själv och det klarade inte min gudsrelation av (han stack - inte jag). Herman Hesses "Siddharta" fascinerade. Vem var denne Siddharta? var det Buddha? kunde man dikta så om en religiös gestalt? Läste sedan ord som tilskrivs Buddha: Den nionde sutran om hur våra fem sinnen möter världen är en riktig thriller. Bitar faller på plats, min egen relation till världen blottläggs.

Alla, ja faktiskt alla Alistair Macleans böcker har jag läst. Gör inte det, om du kan undvika det. Och jag fastnade i science fiction träsket en tid där Asimovs Stiftelsen finns klarast i minnet.

Den var utlånad och inte återlämnad från biblioteket, bokhandeln kunde beställa en hårdpärm från förlaget men det skulle bli för dyrt för mig. Jag bara var tvungen att få tag på "Livet, kärleken och konsten att sköta en motorcykel" innan min resa med en segelbåt till västindien började. Allt jag hört om boken pekade på att jag ville läsa den. Det var en period i mitt liv då jag intresserade mig för östfilosofi: zen såväl som budo (orignaltiteln innehöll ordet zen). Två dagar innan avfärd var jag inne på ett postkontor för att betala räkningar (det fanns inte internet då!). På en skrivpulpet låg ett tejpat slitet exemplar av boken. Just den bok jag letat efter i flera veckor. En slump i nivå med en lottovinst eller ett tecken på vad jag senare skulle förstå var synkronicitet. Jag läste den ute till havs - förstod hälften, ska läsa den igen.

Nästa resa och två nya böcker ombord på en 8 meter lång segelbåt på väg till sydamerika. En flickvän och jag skickade böcker mellan varandra. Glad och rastlös blev jag av Röde orm, denna obligatoriska läsupplevelse för varje svensk (borde vara krav för medborgarskap). Han seglade längs kuster jag just passerat och hur mycket tilltalande hade det inte varit att leva då - när laglöshet gjorde varje dag till ett äventyr (och det säger jag trots den tidens livslängd och avsaknad av penicillin).

Sedan där ute på Atlanten: salta tårar föll på extraprispocketbladen av boken "Han som älskade livet" - att det ska vara så svårt att hitta sin plats och få göra sig tillrätta i ett sammanhang där man får blomma ut, eller åtminstonde inte trycks ner. Och det var verkligt - det var inte påhittat, det handlade om en verklig människa som levat. Sedan dess har facklitteratur och biografier varit av större värde för mig. Med stor misstänksamhet öppnar jag nutida prosalitteratur, vill hellre lägga min utmätta tid på det som är beprövat och stått emot tidens tand.

Jag blev bättre på att uttrycka mig i skrift, min livserfarenhet växte och för varje steg och upplevelse jag tillskrev den egna erfarenheten så blev det svårare att luras av de uppdiktade romanerna. Andras fantasier och tolkningar av vår verklighet. Det blev svårare att fångas av sådant som förr fängslat mig.

Verkligheten blev istället mer intressant. Jag läste Darwin, kanske mest om honom (Beagles resa) - och hittade pusselbitar till min egen världsbild som är under ständig rekonstruktion. Min beundran för denne klartänkte man som uttalade sina betraktelser och skarpsinniga analyser i ett socialt sammanhang där han riskerade både spott och spe och utrysning ur både flock och gemenskap - hans mod blev till en varm tacksam kraft inom mig. En liknande intellektuell busksnårsröjare är för mig Maslow. Jag har bara läst några rader av honom, men det fick mig att förstå mig själv och mina medmänniskor på ett mycket konstruktivt sätt.

Jag läste Duras enbart för språkets flöde och den magi som uppkommer när ord placeras i en speciell ordning. När symboliska tecken blir något mer. Också Graham Greene har den effekten på mig - själva tonen blir nästan intressanatare än innehållet. Läste "Doktor Jevski" (som han hette i min värld) och fann att det gick att läsa nobelpristagare. Hittade gamla svenska författare från förra sekelskiftet och försökte förstå hur Walter Ljunkvist lyckades få fram den ton som förtätade många av hans skildringar.

Chomsky går inte att läsa, han är alltför smart och därmed komplicerad. I andra sammanhang må det dunkelt sagda vara dunkelt tänkta, men det är komplicerade skeenden han beskriver så då blir också språket komplicerat. Tack och lov för Milan Rais sammanfattning. Och tack och lov att Chomsky hunnit få ur sig så mycket, för hans texter ber om författarens plötsliga oförklarliga död. Fast det tycks mig så att idag är inte ens sanningen farlig för orättfärdiga makthavare, så länge istället den rådande lögnen gynnar en majoritet av samhället. Den vite mannen av Papalagi är också en uppfriskande samhällskritik.

Jag har inte många idoler, Darwin var en, Buddha en annan och Bertrand Russel hör också dit (och ingen av dem kan man köpa affischer av och sätta på väggen). Inte det att jag håller med om allt han säger eller tjusas av hans memoarers litterära nivå. Det som attraherer mig är att hans aktivt ateistiska ställningstagande som blir nästintill spirituellt, i alla fall när han tar konsekvensen av sin världsbild och inser att han själv måste fylla den med mening och helst då en som inte bygger på ihopsnickrade tröstebilder. Bertrand som fyllde både 80 och 90 och döden kom emot honom som ett expresståg, men han vägrade ta skydd eller ta till de religiösa kryckor som erbjöds honom. Rakryggad i livet och inför döden.

Döden har alltid intresserad mig (för den lär oss om livet). För Peter Knoll blev det uppenbart när han blev diagnosticerad cancer och vägrade behandling. Han redogör för sina tankar under "den utmätta tiden" han har kvar. Vad som var viktigt, vad som blev mindre så och vilka tankar som växte. Hans nästintill slutet stadfasta ateism imponerar - jag skriver i presens, fastän han är utplånad, för i och med hans text så finns han kvar, hans tankar lever och förvaltas av mig och andra läsare.

Hur blir man lycklig. För en liten summa pengar så kan du köpa flera böcker som berättar det för dig. Dalai lama har en som jag aldrig haft minsta önskan att öppna - jag inbillar mig att jag redan hört varenda snusförnuftighet den må innehålla. Det finns något obehagligt över sanningar som sagt många gånger utan att någon agerat utefter dem.
Men jag läste boken Flow och det klarnade för mig, med betoning på mig, för det föklarade ganska konkret vad jag håller på med, alla dessa utamningar jag tar mig an i vardagen såväl som större projekt. Lycka säger forskaren som skrivit boken, kommer ur att växa och självförverkligas och det sker i stadier av flow där du tar dig an en lagom stor utmaning som är så engagerande att den tar hela din passion och uppmärksamhet i anspråk och du öveträffar dig själv under en period när tiden försvinner.

Det blev visst fler än 10. Det finns alltför många stora upplevelser att hitta i litteraturen, men skynda dig, ju äldre (mer förstående) du blir, desto svårare att drabbas av det där totala uppslukandet.