|
|
|||||||||
|
6000 meters höjd i Himalaya Min farfar dog. Jag ärvde några tusenlappar och jag köpte ett par vandringskängor. Måttsydda efter mina fötter. I teorin i alla fall. 10 år senare traskar jag runt på Göteborgs gator i syfte att "gå in dem". Det gör ont. Det är dags att denna investering ger avkastning. Jag är på väg till Nepal där jag ska bestiga ett berg och ska jag klara det måste jag ha ett par perfekta kängor.
Jag vill kunna bocka av punkt ett på min äventyrslista. Jag ska klättra upp på ett 6000 meter högt berg. Visst, utsikten blir fin. Rent av andlig. Mötet med den Nepalesiska kulturen blir spännande. Och längs bergsstigarna kommer jag möta intressanta personer. Men allt det där är sekundärt. Det är enkom höjden jag är ute efter. Jag vill se vad min kropp klarar.
Den största utmaningen blir den tunna atmosfären, på 5000 meters höjd har kroppen bara tillgång till hälften av syret i luften. Som fridykare tror jag mig ha förutsättningar att klara det, syrebrist som syrebrist. Men detta handlar om höjder i närheten av "the death zone", konstant låg syrehalt som kan ge lungskador och hjärnskador. Folk dör på de här höjderna. Jag packar mammas ryggsäck med 16 kilo och tar på mina stela vandringskängor och ger mig ut på ett äventyr i trapphuset med höjdmätarklockan på arm. Det är jobbigt. Efter 50 höjdmeter gör det ont i höfterna och hälen och jag var svettig.
Förberedelse |
||||||||
