För en vecka sedan lämnade vi huvudstaden Katmandu i ett litet propellerplan.
Vi landar i Lukla – en bergsby i nordöstra Nepal. Bland det som Annelie kallar - riktiga berg. Här - finns inga vägar, inga bilar – allt måste bäras upp på ryggar.
Folket som bor här vid Himalayas fot kallas Sherpas och dom har gjort sig kända som formidabla porters – bärare. Ibland bär dom sin egen kroppsvikt. Jag, kämpar på med 20 kilo.
Jan Wilhem, en ung kille från Holland slår följe med oss. Också han är här för att titta på världens högsta berg och se hur högt han själv kan komma. Det är ännu tidigt på säsongen, kylan skrämmer bort turisterna och vi har nästan stigen för oss själva.

NAMCHE
Här slutar allmän väg skulle man kunna säga. Bergsbyn Namche bazar är civilisationens sista utpost.
Varje fredag har dom en marknad då smuggelgods från Kina och Tibet bjuds ut bland andra varor från låglandet.

Vad än du saknar i din ryggsäck så kan du hitta det här i Namche.
Annelie är fortfarande på jakt efter en sovsäck som klarar dom bistra nätterna i bergen.
MOT DOLE och CHO-LA
Vi har nu insett vår begränsning och bestämt oss för att hyra en bärare.
Dandy Sherpa axlar lite nonchalant all extra klätterutrustning vi har med oss.

Alla går i sin egen takt och jag halkar snart efter. Vi pressar på hårt, men går man för fort upp i höjd drabbas man av höghöjdsjuka: lungorna tar skada, njuren ballar ur, hjärnan sväller. Det gäller att låta kroppen anpassa sig långsamt (till höjden), fler röda blodkroppar måste bildas som kan transportera syre. Jag har ont i huvudet, emn andningen lägger sig när jag sätter mig. Det borde inte vara någon fara, men jag sväljer en tablett Diamox som ska motverka höjdsjuka..

DOLE LODGE
Vi äter Dalbat... och faller sen direkt i säng.
Nästa dag fortsätter vi mot Gokyo. Upp, upp mot världens tak. Svett och möda, belönas bakom varje krök med en vykortsaktig utsikt.

CHO LA
Vi närmar oss Cho la passet och på håll ser det omöjligt ut med sina 5300 meter.
Men med hjälp av Dandy hittar vi en getstig upp mot passet.
På 5000 meter är luftrycket lägre och vi har vi bara tillgång till hälften av syret i luften. Varje steg, varje kilo packning - kostar det dubbla.
Vi har med oss puls och syremätare. Här på 5200 meters höjd har jag en vilopuls på ungefär 100 och syremättnaden i blodet är 88% Normal ska de vara 100%.

Vi tar oss över passet och ner i dalen på andra sidan. Jag stapplar fram utsvulten umattad till närmsta lodge.
Förr var det här boskapsstationer för sommarbete, men nu är de vandrarhem.
Bergsfolket som lever här var förr boskapsskötare och jordbrukare, potatis och kål är det som visat sig ihärdigast och det är också det som serveras i köken här – tillsammans med ris och linser.
Idag är turistnäringen huvudinkomsten. Varje vår och höst flockas vandrare på stigarna och i vandrarhemmen. Hela 25.000 kommer varje år till khumbudalen,
dom är på väg till den lokala turistfällan – everest basläger och berget kalapattar.

KALA PATAR
Allt började på 50 talet när allt fler västerländska klätterexpeditioner sökte sig till världens högsta berg.
Everest,
Sagarmata,
Himmelens huvud.
Sedan kom turisterna – så kallade trekkers. Såna som jag.

ISLAND
Vi - är här för att hitta vårt eget Everest. Vi planerar lämna stigarna och faktiskt klättra upp på ett berg utan hjälp från guider.

Nu är det kanske läge å berätta att utrustning, de köper du bäst innan du kommer till bergen, i huvudstaden Katmandu.

Veckan innan bergen shoppade vi loss i turistghettot Thamel - här finns allt du behöver för bergen. Grundregeln att resa till Asien med tom ryggsäck – gäller även här.
I Katmandu finns också hundratals resebyråer som kan organisera din vandring och en väldigt fin bokandel...

Men, åter till khumbudalen å förberedelserna inför det stora berget.

ISLAND PEAK

Vi bestämmer oss för ett berg som kallas Island Peak – över 6000 meter högt.
Vi slår läger på 5600 meters höjd och innan det skymmer letar jag efter en framkomlig väg upp mot toppen, men hittar ingen.

Solen stiger och vid glaciären sätter vi på oss stegjärn och fortsätter upp.
Tysta, sammanbitna, hur lång tid har vi på oss upp, hur mycket måste vi ha till godo för att hinna ner innan mörkret faller.

På 5.900 meter sätter sig Jan och stirrar tomt. Han känner inte sina tår.
”jag tror inte vi klarar det”, säger han.

Vi kämpar på steg för steg upp, allt långsammare.
200 meter kvar, en isig slänt, svårt att ta sig upp, ännu svårare att ta sig ner.
Ett vietnamesiskt klättrarlag med flera bärare och med topprep uppsatt kommer ikapp och går förbi oss.

Vi vänder, ger upp, misslycka…eller, kanske är det här något av de mest fantastiska vi gjort - vi har vandrat i riktiga berg, tagit ett steg till – när vi inte orkade - upptäckt nya sidor hos oss själva. Vandrat in i ett äventyr och andats vidunderlig skönhet.

Landets situation
Nepal har länge varit politiskt instabilt. Som det står i en guidebok: underskatta inte girigheten och inkompetensen i de regeringar och kungar Nepalesiska folket fått utstå genom åren. Nu har folket med stor majoritet röstat fram en vänsterregering som förhoppningsvis ska bryta trenden. Varför ska ett land vara fattigt som har lite av världens vackraste natur och vattenresurser nog att släcka törsten och energibehovet i halva indien. Som det är nu klarar det knappt sin egen försörjning – i Katmandu bryts elen ständigt.

Religionen gör sig påmind överallt – en form av buddhism – ganska ritualiserad, med många seder som syns i vardagen. Här har hinduismen starkt influerat Buddhismen: med böner, offer och åkallan av gudomligheter – det känns som det faller en bit utanför buddhismens grundtanke.

Säsongen och kyla
Det är ännu tidigt på säsongen i februari, vi är ensamma på flera rastställen, kyla och vind håller de flesta borta. Vi gömmer oss i polarsovsäckar och under filtar och på mornarna när vi vaknar har våra vattenflaskor förfrusit.
Fingrar och tår måste hållas i gång så att vi inte tappar känseln.

Om trekking
Det vi gör kallas guesthouse trekking, från vandrarhem till vandrarhem. Vi gör det på egen hand och det kostar oss ungefär 200:- dagen inklusive flyget. Andra köper en gruppresa och får mer uppassning, det kostar ungefär 600:- dygnet. Lågbudgetvarianten kräver mer kunskap och tar mer tid och ibland frustration.

Om utrustning
Det finns en del av huvudstaden Katmandu som kallas Thamel – ett turistghetto – jag gillar det – genomresande backpacker slacker hippie wannabees och mestadels vandrare, trekkers - entusiastiska inför bergen, eller slitna efter en tid på hög höjd. Och runt oss alla dessa affärsmän redo att sälja oss allt vi behöver
I Katmandu hittar du all du behöver för vandring i bergen. Märkesvaror av hög kvalitet, men här finns också asiatiska alternativ till alla märkesvaror som finns hemma och till en bråkdel av priset - om du kan pruta vill säga. Det är samma grejer fast av lägre kvalitet. Vissa av de billigare grejerna kanske bara håller några veckor, men det kanske inte behövs mer. Skruvgängor och dragkedjor får man vara försiktig med så att de håller hela vägen. Det är lätt att dra iväg på en shoppinghysteri och plötsligt ha en alltför tung ryggsäck – jag kan inte nog poängtera värdet av att färdas lätt – hela upplevelsen kan förstöras av en för tung ryggsäck.