De tio bästa sakerna

För en tid sedan brände jag i stort sett allt som fanns på vinden vad det gäller "minnen". Jag bet ihop spottade ut nostalgin och hivade saker i elden.

Jag minns så väl när jag gick ner i ett soprum för några år sedan och hittade en mans hela liv liggande i två av soplådorna. Gamla handlingar, foton, brev. Han dog och någon från hemtjänsten slängde helt sonika hans tillhörigheter som han nogrannt sparat livet igenom. Från ena dagen till den andra förlorade sakerna allt värde. Från att vara värdesaker och dyrgripar bevakade under ett helt liv hamnade de bredvid bananskal och kaffesump.

Så jag bestämde mig för att själv ta hand om det som för andra en dag kommer att uppfattas som skräp. Kanske en hel del decennier kvar till det oundvikliga, men varför släpa runt på saker av nostalgiska skäl vid alla framtida flyttar. Bättre än att spara är att göra. Göra nya saker, skaffa nya minnen. Ut med det gamla, in med det nya.

Prov från nian, tenta-anteckningar från universitet, dåligt tagna foton från uppväxten, en bok jag en gång ansåg att jag borde läsa, en litet förstoringsglas som jag var stolt över, en rullbandspelare, en t-shirt från en judoklubb...

Och så kom jag till mina serietidningar och tvekade. Säkert femtio stycken agent X9 med utvalda Modesty Blaise avsnitt, kan man slänga sådant? Nej, det går inte. Någon måste ta ansvar för att bevara en sådan kulturskatt.

Ett vindsröj kan bli neurotiskt eller i bästa fall terapeutiskt. Att få stanna upp och betrakta fysiska manifestationer av gamla ideal och värderingar. Vad man köper, var man lägger sina pengar är ett ideologiskt ställningstagande, om än omedvetet.

Det finns ett värde i att stanna upp och reflektera över hur det en gång var, varför det blev som det blev. Den sak som gjort mig mest lycklig hittills i mitt liv var en röd liten skinnfotboll jag fick på min 8-årsdag. Jag minns bara vagt själva överlämnanndet av bollen tillsammans med "Real Madrids" då rödvita tröja. Jag kunde inte vänta på att får vara ensam med min boll. En riktig boll! Jag minns hur jag sprang fram och tillbaka över en jättelik gräsmatta nere i dalen medan solen gick ner, fram och tillbaka, spark, spark, spark. Ren lycka.

När jag var tolv år gick jag ner till posten med femtio spänn och ett postgironummer till Lutherhjälpen. Nervös var jag, som om jag gjorde något förbjudet. Kassörskan fick hjälpa mig att fylla i allt rätt. Jag har ofta försökt minnas varför jag gjorde det, var idén kom ifrån, att ge bort mina egna pengar till fattiga människor i något annat land. Oförklarligt och hade någon frågat mig då hade mina tolvåringsord inte räckt till för att förklara varför. Nu i efterhand är jag rätt stolt. En god investering helt enkelt.

Jag minns att på högstadiet kretsade i stort sett hela min identitet kretsade kring några enstaka prylar; ett armbandsur, min nyckelknippa, min gerryjacka, ökenkängorna och lacostetröjan och levisjeansen. Med de atributen kunde man vara trygg och inte bli allt för mobbad. Jag var mäkta nöjd med att jag lyckats tjata till mig de rätta grejerna.

När jag var 13 år köpte jag ett tält. En fyramanstält med både inner- och yttertält och myggnät och litet nätfönster där bak. Det var mina egna pengar. 400 kronor kostade det. Massor med pengar, men vilka möjligheter ett eget tält gav. Ett eget boende, en biljett till vildmarken. Stolthet inför ett av mina första investeringar.

Jag blev besatt av knivar. Av alla storlekar. Inte farligheten i dem utan den praktiska nyttan som fanns i dem. Kanske, efter elden, människan viktigaste uppfinning. Jag ville kunna kasta dem, slipa dem, bära dem, hänga upp dem.

När jag var 18 köpte jag en scooter, en Vespa piaggio. Och en till, och en till. Tre stycken. Och det tog fyra uppkörningar för att få ett motorcykelkörkort. En vespa är nog det coolaste som finns. När jag åkte omkring med min flygarjacka så var jag verkligen någon.

Det krävdes banklån innan vi kunde börja drömma på allvar. Jag och en flickvän köpte en laurinkoster-28. En segelbåt med lång köl och spetsig akter knappt längre än åtta meter som vi seglade till sydamerika i. Vilken fantatsisk skapelse en segelbåt är. Så mycket frihet.

Arrandir bygdes i stort sett med tre verktyg: En armékniv, en sliprondel och en byggvärmare. Och just byggvärmaren var fantastisk: endast 200 kronor och den har misshandlats och fått gå hundratals timmar och har kanske många kvar. Melissa hette den.

Och under tiden ägde jag en Minoltakamera med utbytbara linser. Näst efter skolans uppsatser var nog detta min första chans att få uttrycka mig. Det blev senare video och radio och till sist skrivande igen.

Min bästa investering på senare tid måste vara den kolonistuga jag stundtals sitter och ser förfalla med charm. Samtidigt som trädgården löper amok och grannarna muttrar och jag myser över att få studera naturen gå sin egen väg.