DESTINATION SARGASSO
Jag var på väg till en plats som inte existerar. Koordinaterna är liksom diffusa. Platsen flyter omkring långt från land.
Det har att göra med att jag inte gillar vind. Ovanligt för en seglare kanske, men så är det. Så mycket obehagligt har kommit ur vinden som alltid tycks hetsa upp sig själv. Först river vinden upp små krusningar som börjar stångas med varandra och växer till vågor och snart tornar bergen upp sig. Jag gillar det inte. Någonstans långt ute på Biskaya lovade jag mig själv att aldrig önska mer vind. Därför seglar jag mot stiltje. Och stiltje finns att finna. I mitten av varje högtryck vilar vinden still för att ut mot kanterna snurra allt snabbare.
Mitt ute på atlanten finns det Azoriska högtrycksbältet. Det glider norrut över sommaren och ibland sammanfaller det i position med Sargassohavet. Ett hav utan kuster. Kantad av flera starka strömmar samlas sargassotången i stora sjok. Det var min destination.
Hur är vädret där ute?
VÅGAR MAN FRÅGA VARFÖR?
Och vad finns att göra där undrar ni. Ja, vem vet vad som inträffar när vinden faller platt och havet liksom somnar - vilket liv kommer då vakna. Kanske handlar det om att samla på de där unika erfarenheter som tillsammans med andra kommer dana den personlighet jag söker- den jag vill vara. Ett sätt att konfrontera mig själv brutalt. Läs mer om detta - här.
HUR LÅNGT ÄR DET?
Från USA styrde jag mot Bermuda utanför amerikanska kontinenten. Därefter tog vinden mig fortsatt österut på min längsta segling någonsin. Fyra veckor tog det till Azorerna som ligger långt utanför Portugals kust.
En GPS navigator tar emot signaler från tre satelliter och talar om var på sjökortet jag ska rita in mina kryss som dag för dag vandrar mot sjökortets andra kant.
Från Azorerna till Scillyöarna strax utanför englands kust var den farligaste överfarten. Här upp mot Biskaya tar lågtrycken sin bana och fartygsrutterna glider ihop in mot engelska kanalens dimma och strömmar. Det tog tre veckor. Tre veckor konstant seglande dag och natt utan fast mark med endast ett tumstjockt skrov mellan mig och oceanen.
ATT KORSA EN OCEAN
Oceanerna korsas av tusentals båtar varje år. Kanske inte så små som min båt. Det handlar mer om segelbåtar dubbelt så breda och tre gånger så långa och inte många seglas av en person.
Det är inte farligt att segla i en liten båt. Arrandir är säkrare än de flesta större båtar. Men det är farligt att segla ensam - långt från land utan möjlighet till kontakt med andra människor. Min VHF radio når bara till någon eventuell båt som kan tänkas växa över horisonten och passera inom min begränsade del av jordytan. En yta på kanske fem gånger fem mil utgör mitt rike som jag bevakar från min plats i luckan - världens centrum.
MEN FINNS DET PLATS FÖR ALLT?
Två liter vatten om dagen bör man ha med sig. Kanske en 100 liter totalt i mitt fall. Det blir mycket konserver, ris och pasta. 100 stycken frukter och grönsaker tog jag med mig. Men efter dom första två veckorna har värmen förstört det som inte ätits upp. Största utmaningen var ensamheten och tristessen. Och mitt främsta vapen mot dessa var böcker. En 20 stycken hade jag med mig så att jag några timmar om dagen kan fly bort in i en annan värld långt från vågor som hugger efter båten, vinande vind som frenetiskt letar efter fäste att rycka omkull min båt. Det är så oerhört olidligt att ha en nödsituation ständigt hängande över mig. Alltid en sekund bort från en katastrof seglar jag över havet. Aldrig vet jag vad som händer en sekund in i framtiden; rapporten om en orkan på väg åt mitt håll, eller en stålcontainer just över vattenytan, eller en galen val som anfaller min lilla båt. För att inte tala om allt det där okända som vi inte vet något om. Fartyg försvinner ibland spårlöst och ingen förklaring finns att få - bara en tom havsyta.
MEN OM NÅGONTING HÄNDER DÅ
Ingen ser eller hjälper om jag blir sjuk, om jag bryter något eller värst av allt faller över bord. Jovisst i bland använder jag livsele.
Mitt äventyr är ett verkligt sådant - jag har det fulla ansvaret för mitt liv under några veckor.
Arrandir seglar sig själv, mer eller mindre åt det håll jag vill, så länge vinden är gynsam. När jag sover varnar ett ljus i masttoppen och en radarreflektor studsar tillbaka evetualla radarsignaler från stora hårda lastfartyg.
Kolla säkerhet.
|
