10 stora filmupplevelser

Jag spenderade många år av min uppväxt utan tillgång till svensk TV och dess barnprogram, så när jag väl kom hem blev jag en TV gormand. Även om jag gladdes åt varje rörlig och färgglad bild så minns jag ännu den rena lyckan jag kände inför jularnas tecknade filmer, både julkalle och det program som var morgon inledde mellandagarna. Det fanns en tid då det bara visades tecknat EN GÅNG i veckan - men under julen så fans det tecknat på TV VARJE DAG!

Det är nog så att en film kan göra olika effekt beroende på när i livet man ser den. Som ung är man lite mer lättimponerad och det som var "larger than life" när man var 7 eller 12 år ter sig ganska banalt i vuxenålder. Men jag tänker inte förminska min 12-årings upplevelser och måste därför först berätta om...

Star wars, denna förtjusande rymdsaga med allt vad man kan förvänta sig av ett pojkäventyr. Det kunde lika gärna vara riddare och jag kunde nämnt TV filmen Ivanhoe som tjusade mig som barn, men jag är svag för science fiction och scenerna med Jabba the hut och striderna ute vid sandmonstret engagerade, minst sagt. Och trots att jag faktiskt försökt så kan jag varken levitera eller telekinesera saker - men det är kul att Luke kan det.

Att en film kunde vara över fem timmar lång var något så otänkbart häftigt att jag var såld innan ridån drogs på Sveriges största och mest biografiga biograf draken. Filmen var Ben-hur. Detta mastodontäventyr förlagt kring jesu tid är för mig själva definitionen av episk film. "Ramming speed" och galärslavarna som sliter i de romerska krigsskeppen är en av mina filmiska favoritscener.

Alien var en genreskapare (och nu talar jag om ettan), den var så genialsikt tonsäker där den startar med Mozarts (eller var det Beethovens) toner rakt ut i rymden och sedan rakt in i vardagsbekymren på en framtida lågstatus arbetsplats ute i rymden. Skräck och action i all ära, men själva miljön och amtosfären är det som gör den här filmen. Alla andra sci-fi "arkmovies" tvingas jämföras sig med denna. Vore jag lite pretentiös kanske jag nämnt "2001 ett rymdäventyr" istället - men jag har aldrig riktigt lyckats hålla mig vaken genom denna vackra film.

"All these tears lost in time", eller hur det nu var. Blade Runner måste nog få vara med. Jag var svag för Harrisson Fords naturliga hjälteutstrålning som satte sig i första scenen i "Raiders of the lost ark". Blade runners tematik och miljö kittlar fantasin. Det är kanske det som gör sci fi så bra att de alltid blir ideologiska - de debatterar utopier och själva idén om ett samhälle.

Du kanske inte ens har sett den för den gick på TV en vardagskväll och om du gjorde det så minns du den säkert inte. "Loppet är kört" handlade bara om en cykeltokig kille som växte upp i en småstad i USA. Jag älskar "coming of age" filmer där hjälten ställs inför hela den där komplicerade vuxenheten (Glöm inte bort filmen "Stand by me"). Och i dessa fall fick jag mig en ögonöppnare när jag insåg att en bra filmhistoria inte behövde involvera rymsskepp eller svärd - det räcker med relationer i en familj och mellan kompisar i en håla någonstans på jorden. Drama kallas det visst.
Jag hann inte riktigt byta kanal och plötsligt sitter jag som 15-åring och tittar på "Scener ur ett äktenskap" av Bergman. Skräckslaget hänförd över den inblick i det förestående vuxenlivets mans-kvinnorelationer.


Less is more tänkte regissören och lät David Byrne gå ensam in på scenen med en gitarr. Det räckte. Byrnes musikaliska geni fyller ut bra och sakta men säkert så fylls scenen med fler och fler bandmedlemmar, låt för låt - och så står dom där, bandet Talking heads i världens bästa musikfilm Stop making sense. En annan stor musikfilm måste jag erkänna är Sound of music vars perfekta äppelkäckhet både retar upp och fascinerar.

Pulp fiction gjorde mig smart, den tvingade mig att tänka. Jag älskar när de bryter tidskronologin och låter oss vara medskapare. Och vilken härlig tarrantisk hängivelse i meningslöst coolt våld. Och konstigt nog gillade jag Natural born killers för att den är mänsklig (sic) och visar på hur bräckligt det där tunna skalet är som håller oss civiliserade mot varandra.

"Achtung achtung oberstormbandsfuhrer", jag har en perverst intresse av nazi-filmer i all dess former. Andra världskriget är ett av det mest intressanta krig vi mäniskor presterat och wermacht var en av de bästa armeerna världen skådat och nazisterna vinner lätt pris för snyggaste soldater (romerska soldater på klar andra plats). Därför är det så befriande att se filmen Das Boot för att den förmänskligar den tyske soldaten. b är en stunds härlig föströelse och att följa den där suveräna skådisen med de där ögonen över till filmen The eye of the needle är värt mödan. Bron över floden Kwai gillar jag inte bara för David Bowies charmanta inhopp, utan också för att jag träffat en man som satt i det fånglägret och la rälsen på den där bron som fanns i verkligheten - det ger perspektiv.

"All work and no play" i ett insnöat övergivet hotell uppe i bergen. Det är sällan Jach Nicholson är dålig, länge trodde jag hans närvaro var en kvalitetsstämpel på varje film. The shining är en underbart upprörande thriller på gränsen till skräckfilm.

En två årig film/TV manusutbildning tvingade mig att se en del klassiker av vilka Citizen kane satte sig mer än andra. Schindlers list är bland det bästa jag sett och ger Speilberg total amnesti för allt annat han gjort. Jag har kommit att uppskatta resor in i det mänskliga psyket - Gökboet berörde likväl som Anthony Hopkins i filmen Remains of the day, en mycket viktig film för mig. Den tunna röda linjen är en fantastisk film som jag måste se om - men Den sista färden har jag nog sett tillräckligt många gånger.