Att återberätta sitt liv
Nej det här med internet var tydligen inte en modenyck som gick över. Den fullständiga och revolutionerande effekten har vi nog ännu inte ens börjat se. Internet är slutet på nationen, slutet på den homogena geografiska kulturen - när man ser till effekterna över tid så kommer datorn och internet hamna bland världshistoriens största uppfinningar. Det pågår redan och den största förändringen är inte om vi slutar läsa dagstidningar eller inte - det är den förändring som sker i vårt sätt att tänka och se på vår omvärld.

Jag pryade som 15-åring på en myndighet som hade datorer som bearbetade information lagrad på stansade hålkort (åren går). På samma tema minns jag några fåniga chalmerister i en källare i slutet av 80-talet som satt och spelade spel med folk på andra sidan telefonledningar. De satt och flinade över små streck och parenteser som flyttade sig över skärmen. Multi-user dungeon tror jag de kallade det. Sedan kom Amiga, Atari och Basic.

Vad jag vill komma till är att internet ger oss möjlighet att själva kommunicera med hela världen (i den mån någon lyssnar, de flesta har fullt upp med att kommunicera själva). Inte bara den potentiella möjligheten att möta andra, utan här finns också möjligheten att "skapa sig själv". Hemsidor och bloggar har blivit ett utmärkt forum för självrättfärdigande och tillrättlagda självbilder, eller i andra förekommande fall - helt enkelt lägga korten på bordet och orera i det oändliga om det petigt privata triviala. I grunden handlar det om att jag vill att ni ska se på mig och tycka om mig (eller tycka nånting överhuvudtaget om mig).

Jakten på likasinnade
Dagboken är ett utmärkt terapeutiskt verktyg (borde vara obligatoriskt under uppväxtåren), och nu kan dessa personliga betraktelser läggas ut för allmänt beskådande. Exihibitionism och vouyeursim går hand i hand. Inte mycket att säga om det, båda parter blir nöjda. Det finns en poäng i att offentligt utvärdera den egna personlighetens utveckling (bortsett från den terapeutiska) - man kan hitta likasinnade. Alltså folk som instämmer och känner igen sig eller inspireras eftersom de själva redan vandrar en liknande stig.

Och vi gör listor över vad vi konsumerat och menar att det säger något om oss. Att en lista av åsikter ska definiera någonslags identitet. För det gör det väl, men de viktigaste listorna håller vi för oss själva och viskar fram i ensamhet.

Robinson Crusoe "skrev": "Jag nedtecknade mina levnadsförhållanden skriftligen; icke så mycket för att lämna dem till någon som kommer efter mig, ty jag skulle sannolikt ha endast få efterföljare, som för att befria mina tankar från att dagligen grubbla över dem, och plåga mitt sinne."

Så - är vi intreserade av Robinsons levnadsförhållanden? Jo visst är vi det och i detta fallet fanns det något unikt över hans öde. Hans handlingar och tankar fick ett större värde i och med det originella i hans situation. Och även om mina eller andras berättelser om vad vi har för oss inte har samma originalitet så ger internet oss möjligheten att "dela" med oss. Och jag påminns då om att ordet dela på latin är communion vilket är beteckningen på nattvard: att bryta bröd tillsammans och i ljuset av det blir den personliga hemsidan eller bloggandet fan så mycket mer än exhibitionism. I det att man berättar, man kommunicerar något om sig själv så delar man en upplevelse och inbjuder till replik och kan både lära sig något nytt och hitta likasinnade.

Denna internetsite är min communion...